Del 2 eftermiddag 15.13
Med risk för att bli tjatig, så måste jag bara skriva lite till.
Ett sätt att få tiden att gå, kanske, eller bara ett sätt att kommunicera. Envägskommunikation, men whatever.
Det är helt frivilligt att lämna sidan och sucka att nu har det fan tagit eld i huvudet på trixy, så han bloggar.
Men allt är så nytt och lite pirrigt spännande, det här med lantlivet och veden. Ska den räcka förresten, eller måste vi hugga mer redan i slutet av månaden? Ja, allt beror såklart på kylan, och vår egen kräsenhet. Björk brinner ju betydligt bättre än gran som mest knastrar och slår elaka gnistror omkring sig.
Jag högg för säkerhetsskull sönder en säng förresten, som ändå skulle skrotas och bunkrade lite extra där ute i boden.
Cirkusen tycks ha kommit igång riktigt bra och rullade just ner mot Sthlm för ett första möte med bossarna. Lite yr som hon var glömde hon typiskt nog luntan med papper att läsa igenom. Men kostar tågbiljetten skjortan går det säkert att lösas med trådlös uppkoppling och internwebb. Vilket jävla ord, förresten. Internwebb...
Jag ska också rulla vidare, in mot landet och gården och hem till byn. Passar väl på att handla i Delsbo innan jag svänger av mot ensamheten och de mörka skogarna några mil längre in i ingenting. Tingeling tingeling.
Om idag vore tre månader frammåt hade jag säkert tagit båten ut på älven och metat mej en fisk, nu blir det nog djupfryst istället.
Soppan igår var tiptop. Färska champinjoner, lite starkt och rödlök. Fräs fräs och några egg och både Cirkusen och jag rullade med ögonen av belåtenhet innan vi tog tag i resten. Kablar kopplades och hyllor skruvades upp och ner och nu ser det riktigt riktigt hemtrevligt ut där vi bor.
Gamalt trägolv med sprickor och stickor att sticka sig på, osså orgeln, den svarta orgeln, längst in i hörnet.
Det blir en spännande natt därute i mörkret. Huset står så till att de som sett Lilla Huset på prärien förstår exakt hur jag menar.
Och därinne någonstans, bakom drapperiet med två sänglampor på lagom avstånd ska jag ligga alldeles alena och hålla elden i schack. Inte för mycket, men heller inte allt för sparsamt. Kan det bara glöda frammåt tretiden inatt så är huset perfekt när Cirkusen och jag byter av någongång i morgoneftermiddag.
Stockholm- landet, landet- Stockholm.
Men till helgen blir det skogsro och is-vak. Bastun är varm för den som är sugen...
Ett sätt att få tiden att gå, kanske, eller bara ett sätt att kommunicera. Envägskommunikation, men whatever.
Det är helt frivilligt att lämna sidan och sucka att nu har det fan tagit eld i huvudet på trixy, så han bloggar.
Men allt är så nytt och lite pirrigt spännande, det här med lantlivet och veden. Ska den räcka förresten, eller måste vi hugga mer redan i slutet av månaden? Ja, allt beror såklart på kylan, och vår egen kräsenhet. Björk brinner ju betydligt bättre än gran som mest knastrar och slår elaka gnistror omkring sig.
Jag högg för säkerhetsskull sönder en säng förresten, som ändå skulle skrotas och bunkrade lite extra där ute i boden.
Cirkusen tycks ha kommit igång riktigt bra och rullade just ner mot Sthlm för ett första möte med bossarna. Lite yr som hon var glömde hon typiskt nog luntan med papper att läsa igenom. Men kostar tågbiljetten skjortan går det säkert att lösas med trådlös uppkoppling och internwebb. Vilket jävla ord, förresten. Internwebb...
Jag ska också rulla vidare, in mot landet och gården och hem till byn. Passar väl på att handla i Delsbo innan jag svänger av mot ensamheten och de mörka skogarna några mil längre in i ingenting. Tingeling tingeling.
Om idag vore tre månader frammåt hade jag säkert tagit båten ut på älven och metat mej en fisk, nu blir det nog djupfryst istället.
Soppan igår var tiptop. Färska champinjoner, lite starkt och rödlök. Fräs fräs och några egg och både Cirkusen och jag rullade med ögonen av belåtenhet innan vi tog tag i resten. Kablar kopplades och hyllor skruvades upp och ner och nu ser det riktigt riktigt hemtrevligt ut där vi bor.
Gamalt trägolv med sprickor och stickor att sticka sig på, osså orgeln, den svarta orgeln, längst in i hörnet.
Det blir en spännande natt därute i mörkret. Huset står så till att de som sett Lilla Huset på prärien förstår exakt hur jag menar.
Och därinne någonstans, bakom drapperiet med två sänglampor på lagom avstånd ska jag ligga alldeles alena och hålla elden i schack. Inte för mycket, men heller inte allt för sparsamt. Kan det bara glöda frammåt tretiden inatt så är huset perfekt när Cirkusen och jag byter av någongång i morgoneftermiddag.
Stockholm- landet, landet- Stockholm.
Men till helgen blir det skogsro och is-vak. Bastun är varm för den som är sugen...
Del 2
Kan du höra vargarna?, frågade storstadbruden...
Näe, några vargar har vi än så länge inte hört, cirkusen och jag. Men lodjur, jag repeterar- lodjur har vi sett spåren av och om dom låter har vi säkert hört dem låta också, för från vinden och väggarna knarrar det utav bara helvete om man lyssnar riktigt noga. Och vad säger att det inte är lodjur som morrar utanför knuten?
Cirkusen lyssnade så noga att hon tycktes höra mobilens (ja, den funkar på de flesta ställen i Hälsingland) vibrator när lamporna var släkta.
Kusligt rös jag, konstigt sa Cirkusen och somnade om.
Den vedeldade pannan fungerar säkert, bara vi lyckas stapla björkklabbarna rätt, som de är nu faller de till botten och mossar tidningspappret så allt blir en enda sotig röra av aska och gamla flisor.
Det gör det samma så länge kåken är varm, värre lär det bli när temperaturen sjunker och vi tvingas elda för annat än det roliga i att vi...just eldar.
Utanför ICA ramlade fyra tonårs-stinna snowboardåkare ut ur epatraktorns pickup och Cirkusen skrattade lite sådär storstadsaktigt medan hon förklarade sin nya arbetssituation för, jag vet inte vem hon pratade med men jag tror det var hennes mamma.
Kvällsmöten och page-turners. Den rullande minicirkusen re-writear och jag tar en ostfralla på OK.
Vägen hem är lång, men inte tråkig. Backar, kurvor över stock och sten och sådär en timmes bilfärd genom Hälsinglands urskog.
Vi passerar metropoler som Jobbsmyra, avfarten mot Vallsta, Gåsbacka och Delsbo slakteri. Imorse åt jag banan och hon körde, imorgon tar jag bilen själv och det gäller att hålla däcken på vägen och blicken fokuserad. En avvåkning längs kalvstigen, där ingen kan höra dej skrika, skulle troligen innebära katastrof för bådde oss och vår opel.
Men jag tror vi klarar det.
Igår fick jag sms från omvärlden, Kan du stava l-a-p-p-s-j-u-k, hippiejävel?
Jag höjde volymen, slet åt mej en ask tändstickor och gick ut på bron.
Såg bilarna på mils avstånd och tände minicirkusens andra ciggarett.
Ibland är det alldeles jävla underbart att vara lappsjuk...
Näe, några vargar har vi än så länge inte hört, cirkusen och jag. Men lodjur, jag repeterar- lodjur har vi sett spåren av och om dom låter har vi säkert hört dem låta också, för från vinden och väggarna knarrar det utav bara helvete om man lyssnar riktigt noga. Och vad säger att det inte är lodjur som morrar utanför knuten?
Cirkusen lyssnade så noga att hon tycktes höra mobilens (ja, den funkar på de flesta ställen i Hälsingland) vibrator när lamporna var släkta.
Kusligt rös jag, konstigt sa Cirkusen och somnade om.
Den vedeldade pannan fungerar säkert, bara vi lyckas stapla björkklabbarna rätt, som de är nu faller de till botten och mossar tidningspappret så allt blir en enda sotig röra av aska och gamla flisor.
Det gör det samma så länge kåken är varm, värre lär det bli när temperaturen sjunker och vi tvingas elda för annat än det roliga i att vi...just eldar.
Utanför ICA ramlade fyra tonårs-stinna snowboardåkare ut ur epatraktorns pickup och Cirkusen skrattade lite sådär storstadsaktigt medan hon förklarade sin nya arbetssituation för, jag vet inte vem hon pratade med men jag tror det var hennes mamma.
Kvällsmöten och page-turners. Den rullande minicirkusen re-writear och jag tar en ostfralla på OK.
Vägen hem är lång, men inte tråkig. Backar, kurvor över stock och sten och sådär en timmes bilfärd genom Hälsinglands urskog.
Vi passerar metropoler som Jobbsmyra, avfarten mot Vallsta, Gåsbacka och Delsbo slakteri. Imorse åt jag banan och hon körde, imorgon tar jag bilen själv och det gäller att hålla däcken på vägen och blicken fokuserad. En avvåkning längs kalvstigen, där ingen kan höra dej skrika, skulle troligen innebära katastrof för bådde oss och vår opel.
Men jag tror vi klarar det.
Igår fick jag sms från omvärlden, Kan du stava l-a-p-p-s-j-u-k, hippiejävel?
Jag höjde volymen, slet åt mej en ask tändstickor och gick ut på bron.
Såg bilarna på mils avstånd och tände minicirkusens andra ciggarett.
Ibland är det alldeles jävla underbart att vara lappsjuk...
Del 1
Lugnet har infunnit sig.
Lugnet på landet, ett annat än det i stan.
Det lyser, dämpat och med svarta skuggor som bakgrund, från fönstret.
Gården är bebodd och allt ska bli vad det än gång var eller fan vet jag, men liv och rörelse och lugn såklart. Lugn lugn lugn i stormen för vi tar det från början och tänker hur vi svettades, svor och bar grejer från lägenheten in i hissen och ut på den smällkalla gårdsplanen där kärran gapade med sitt väldigt gap och svalde låda på låda trots att vi fyllde på som det vore Egyptens gräshoppor där en trappa upp med balkong och trasiga lampor.
Ändå gick det oväntat smidigt och det dåliga humöret hölls schack-matt av cigaretter och fisksoppa när allt var packat och klart.
16 mil senare och några timmars bilfärd norrut rullade minicirkusen och jag upp på gårdsplanen och Opeln lyckades me konsstycket att inte fastna i drivorna en enda gång. Det var väl för visso mer cirkusens förtjänst än min, eftersom hon körde och jag pratade.
Hursomhelst gick det allt bättre än de brukar och Kallameh, Cirkusen och jag tog ledigt för resten av kvällen och kylde våra kinder med en sparktur i månljuset.
Nere vid järnvägen stod vi tysta och väntade på vad jag tror var natt-tåget men gav ganska snart upp och sparkade oss uppåt för backen, förbi snötäckta hagar och frostiga lador och bredde ostmackor och skrattade oss till sömns den första natten på landet.
Dag blev natt som blev morgon till sist
Vid sjön ett par kilometer upp bland de blå bergen hade lo´t tagit sig en förmiddagsprommenad, för spåren var purfärska och ledde över isen mot väster, eller var det söder, vad vet jag?
Hursomhelst, bort från grusvägen iallafall och in bland tallar gran och smådjur.
Lodjur runt knuten, bara tanken kittlar.
Och medan kartong efter kartong öppnades, veks och stoppades undan fick huset allt mer liv, och lyckades till slut, efter lite trixande hitta sin egen identitet med soffor och bortglömda fåtöljer.
Fint sa Cirkusen och jag höll med.
Pust stön och lite laxpasta, ett par glas vin och några ruggiga historier senare så blev lördag söndag som avslutades halvsovande i soffan med kakelugnens knastrande glöd som sömntablett.
Förresten, vi såg en film också, det sista vi gjorde av helgen i slutet av februari 2007.
Och medan Cirkusen kurade med te och knäckebröd tog jag kvällsciggen på farstubron. I horisonten, mellan Mörkberget och dom andra kullarna gick det att följa bilar på säkert en mils avstånd.
Framlamporna lös längs den smala landsvägen tills de svischade förbi vår avfart och vidare mot Ljusdal, rakt ut i ingenting förutom arbetslöshet och barrskog.
Efter jobbet tar vi skidorna några kilometer in i skogen och kanske stannar vi med kaffe och rosenröda kinder, för att lyssna på tystnaden långt ifrån stan.
Det är underligt på nått vis, både grannar och råttor förvånas säkert över att den gamla gården nu lyser igen.
Råttorna har gott om plats och borde kunna dela med sig av skymslen och vrån, bara de ger fan i sladdarna och inte skiter i besticklådan. Då kan de dansa på borden bästfan de vill när vi far till Sthlm nångång i mitten av veckan.
Just det. Måste hämta ved också
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
- …ska nya röster sjunga
Lugnet på landet, ett annat än det i stan.
Det lyser, dämpat och med svarta skuggor som bakgrund, från fönstret.
Gården är bebodd och allt ska bli vad det än gång var eller fan vet jag, men liv och rörelse och lugn såklart. Lugn lugn lugn i stormen för vi tar det från början och tänker hur vi svettades, svor och bar grejer från lägenheten in i hissen och ut på den smällkalla gårdsplanen där kärran gapade med sitt väldigt gap och svalde låda på låda trots att vi fyllde på som det vore Egyptens gräshoppor där en trappa upp med balkong och trasiga lampor.
Ändå gick det oväntat smidigt och det dåliga humöret hölls schack-matt av cigaretter och fisksoppa när allt var packat och klart.
16 mil senare och några timmars bilfärd norrut rullade minicirkusen och jag upp på gårdsplanen och Opeln lyckades me konsstycket att inte fastna i drivorna en enda gång. Det var väl för visso mer cirkusens förtjänst än min, eftersom hon körde och jag pratade.
Hursomhelst gick det allt bättre än de brukar och Kallameh, Cirkusen och jag tog ledigt för resten av kvällen och kylde våra kinder med en sparktur i månljuset.
Nere vid järnvägen stod vi tysta och väntade på vad jag tror var natt-tåget men gav ganska snart upp och sparkade oss uppåt för backen, förbi snötäckta hagar och frostiga lador och bredde ostmackor och skrattade oss till sömns den första natten på landet.
Dag blev natt som blev morgon till sist
Vid sjön ett par kilometer upp bland de blå bergen hade lo´t tagit sig en förmiddagsprommenad, för spåren var purfärska och ledde över isen mot väster, eller var det söder, vad vet jag?
Hursomhelst, bort från grusvägen iallafall och in bland tallar gran och smådjur.
Lodjur runt knuten, bara tanken kittlar.
Och medan kartong efter kartong öppnades, veks och stoppades undan fick huset allt mer liv, och lyckades till slut, efter lite trixande hitta sin egen identitet med soffor och bortglömda fåtöljer.
Fint sa Cirkusen och jag höll med.
Pust stön och lite laxpasta, ett par glas vin och några ruggiga historier senare så blev lördag söndag som avslutades halvsovande i soffan med kakelugnens knastrande glöd som sömntablett.
Förresten, vi såg en film också, det sista vi gjorde av helgen i slutet av februari 2007.
Och medan Cirkusen kurade med te och knäckebröd tog jag kvällsciggen på farstubron. I horisonten, mellan Mörkberget och dom andra kullarna gick det att följa bilar på säkert en mils avstånd.
Framlamporna lös längs den smala landsvägen tills de svischade förbi vår avfart och vidare mot Ljusdal, rakt ut i ingenting förutom arbetslöshet och barrskog.
Efter jobbet tar vi skidorna några kilometer in i skogen och kanske stannar vi med kaffe och rosenröda kinder, för att lyssna på tystnaden långt ifrån stan.
Det är underligt på nått vis, både grannar och råttor förvånas säkert över att den gamla gården nu lyser igen.
Råttorna har gott om plats och borde kunna dela med sig av skymslen och vrån, bara de ger fan i sladdarna och inte skiter i besticklådan. Då kan de dansa på borden bästfan de vill när vi far till Sthlm nångång i mitten av veckan.
Just det. Måste hämta ved också
En enda sak är säker
och det är livets gång;
att allting vänder åter
att allting börjar om
- …ska nya röster sjunga
Livet på landet
26 grader kallt och snörök
På landet tycks vädret fortfarande vara, just....väder
På fredag går flyttlasset och medan lägenheten töms på prylar så sjunker graderna i innersta Hälsingland. Ljusnandalen är typiskt nog länets köldhål.
Igår frossade jag i bilskrapor, startkablar och sneglade även på en liten bandare att ha i bilen, radio med kassettdäck eller cd. Inget märkvärdigt, mest att det låter. Bisse renoverade datorn och Lisa blev nästan miljonär.
Livet på landet kommer skilja sej mot de i stan.
En box till teven, om uttaget fungerar som det ska, gör att ettan, tvåan och fyran kan ses utmärkt vid bra väder. Blåser det brukar två av tre kanaler blinka epeleptiskt och bredband får bli till sommaren, om det nu blir nått av med den saken. Kan lika gärna vara utan, internet finns överallt utom hos mej och jag är rätt nöjd ändå.
Planering av morgondag, måndag, stockholms-mötet, flytt och massa annat. Som vanligt blir jag yr av flera saker samtidigt. Men när helgen blir vardag ska det mesta vara i ordning och förmodligen måste veden fyllas på ett par omgångar redan första dagarna. Det blir kallt om natten och man fryser så lätt i ett gammalt hus av trä. Tur då att det finns braskamminer och bastu.
Till sommaren blir det desto varmare, då kan den nu smällkalla dalen mellan Bollnäs och Ljusdal förvandlas till en kokande kittel av sol och glittrande vatten.
Tänk va, hur det kan vara.
I juni blir det inflyttningskalas på gården alldeles intill hagen med hästen och havret. Musik och vettskrämda grannar välkomnar sommaren på landet, och för den som vill går det utmärkt att tälta vid vattnet. För andra finns sängar och madrasser.
Dit vi flyttar till, flyttar de flesta ifrån. Hälsingland har bland landets högsta utflyttningstal och i grannkommunerna uppmanar kommunalråden ungdomarna att röra sig söderut. Här finns ingen framtid.
Dit vi flyttar till är folk rädd för varg och björn
Dit vi flyttar till är teckningen på mobiltelefonen slumpartad
Dit vi flyttar till piper det fortfarande i datorerna för de som försöker koppla upp sig mot internet och dit vi flyttar kokas kaffe fortfarande över öppen eld, inte inomhus naturligtvis utan i naturen.
Dit vi flyttar till bor drygt 1400 personer ( i tätorten alltså), i byn utanför där huset står bor ett fåtal familjer och några får.
Hälsingland is the shit, trots allt
På landet tycks vädret fortfarande vara, just....väder
På fredag går flyttlasset och medan lägenheten töms på prylar så sjunker graderna i innersta Hälsingland. Ljusnandalen är typiskt nog länets köldhål.
Igår frossade jag i bilskrapor, startkablar och sneglade även på en liten bandare att ha i bilen, radio med kassettdäck eller cd. Inget märkvärdigt, mest att det låter. Bisse renoverade datorn och Lisa blev nästan miljonär.
Livet på landet kommer skilja sej mot de i stan.
En box till teven, om uttaget fungerar som det ska, gör att ettan, tvåan och fyran kan ses utmärkt vid bra väder. Blåser det brukar två av tre kanaler blinka epeleptiskt och bredband får bli till sommaren, om det nu blir nått av med den saken. Kan lika gärna vara utan, internet finns överallt utom hos mej och jag är rätt nöjd ändå.
Planering av morgondag, måndag, stockholms-mötet, flytt och massa annat. Som vanligt blir jag yr av flera saker samtidigt. Men när helgen blir vardag ska det mesta vara i ordning och förmodligen måste veden fyllas på ett par omgångar redan första dagarna. Det blir kallt om natten och man fryser så lätt i ett gammalt hus av trä. Tur då att det finns braskamminer och bastu.
Till sommaren blir det desto varmare, då kan den nu smällkalla dalen mellan Bollnäs och Ljusdal förvandlas till en kokande kittel av sol och glittrande vatten.
Tänk va, hur det kan vara.
I juni blir det inflyttningskalas på gården alldeles intill hagen med hästen och havret. Musik och vettskrämda grannar välkomnar sommaren på landet, och för den som vill går det utmärkt att tälta vid vattnet. För andra finns sängar och madrasser.
Dit vi flyttar till, flyttar de flesta ifrån. Hälsingland har bland landets högsta utflyttningstal och i grannkommunerna uppmanar kommunalråden ungdomarna att röra sig söderut. Här finns ingen framtid.
Dit vi flyttar till är folk rädd för varg och björn
Dit vi flyttar till är teckningen på mobiltelefonen slumpartad
Dit vi flyttar till piper det fortfarande i datorerna för de som försöker koppla upp sig mot internet och dit vi flyttar kokas kaffe fortfarande över öppen eld, inte inomhus naturligtvis utan i naturen.
Dit vi flyttar till bor drygt 1400 personer ( i tätorten alltså), i byn utanför där huset står bor ett fåtal familjer och några får.
Hälsingland is the shit, trots allt
