boom and go through

Och eftersom det regnar så förbannat, och kallt är det dessutom, trippar vi över gatan och balanserar mellan vattenpussarna för att inte blöta ner oss fullständigt. Halva arbetsdan återstår och då är det jävligt tråkigt att sitta med skorna fulla av vatten. Skitigt stadsvatten dessutom, fullt med avgaser och cigarettfimpar.
Hur som helst och nog om vädret, regnar utav helve gör det fortfarande. Men då, för några timmar sedan, smög vi oss uppför trappan, tyst tyst, till cafét (eller konditoriet som det står på skylten) vi hittade igår.

Lisa viskar fram sin beställning efter en snabb titt på menyn. Tonfiskröra, grovt bröd och en kaffe.
Jag tar en likadan fast med köttbullar och rödbetsallad, klibbig och jävlig.

Servitören, som ser ut att sett sina bättre dagar väser och blänger ilsket bort mot kylfacken, där står vatten i en kanna och kaffemuggar bredvid. Sen försvinner hon ut i köket och vi går bort mot hörnet med gallonsoffor och heltäckningsmatta.
Här inne, i Hudiksvall, har inget hänt sen sextiotalet och det är inte chickt som i DN. Inget spegel-hak med snea frisyerer och randiga-polotröjor, istället skulle säkert ägarna piffat upp stället om de bara hade pengar. Kanske missade de lattevågen när den kom och lever fortfarande i tron att det går, bara man vill, att göra sig en förmögenhet på brygg-kaffe och leverpastejsmackor.
Jag vill också tro det, men vet dessvärre bättre.

Två pensionärer huttrar en bit bort. Den ena, kvinna, försöker säga nått till mannen som tycks döv av allt wienebröd och påtår.
Annars är det tyst. Som i graven och en läskig känsla av Twin peaks, när smörgåsarna kommer till bordet. Vi tuggar i oss och Lisa viskar återigen nånting om tonfisk-röran. Den är god, tror jag hon säger men jag hör inte allt, för regnet öser på där utanför och det är fan knappt man tror fönstren skall hålla.

Vi lutar oss tillbaka, sippar på kaffet med lite mjölk i och funderar.
Vilken dag. regn och rusk och tråkiga jobb, 7 mil hem och en evighet till det som nyss kändes som sommar.

Endå känns det bra, faktiskt. Att där vi bor- bor knappt någon annan och ibland är det förbannat skönt. Att längta hem till ingenting, eller också. just det. jävligt mycket.

Tre månader kvar på landet, det blir lagom. Vi flyttar med fåglarna och precis som tranan drar vi söderut, men inte till Afrika. Stockholm är mindre dramatiskt, och kanske kommer vi tillbaka när det blir vår. För att säga hej, kolla läget och lukta på blommorna.

Det är fint nu. Allt är grönt och det var faktiskt en gädda som nappade förra veckan.
Redan på fredag kommer de första.
Åsa, Pär, Gustav, Johan och Matte.
De andra plockar vi upp därefter och om SMHI håller vad de lovat så blir det skert ett jävla hallaballo på lördag.

16.38 och jag fryser som satan
dags att hyra film