boom and go through

Livet är fullt av motsägelser,

som historien om wienerbrödet, den är sann och liknar den om mitt eget liv

om hur gumman i norrland köpte winerbröd till helgen redan på tisdagen för att se dem torka sönder och tappa smak där på diskbänken. Hon tittade på de härliga bakverken varje timme och såg hur de långsamt förlorade allt de goda. Att njuta är skam.

Ett torrt och tråkigt winerbröd duger bättre än inga wienerbröd alls och vem är jag som skall äta hela den fantastiska kakan alldeles själv, nybakad dessutom?

Precis som gumman känner jag mig nu, efter en lunchprommenad på årets- hitills- varmaste dag.

Jag bor bättre än någonsin förr,

med skog och vänner och alldeles fantastiska skivbutiker på 20 minuters avstånd mot valfritt väderstreck.

Jag jobbar och tjänar cash,

9 till 5 och ledig om helgerna,

Jag tränar till och med, precis en sån som jag tidigare önskade att bli- när man låg där hemma bakfull och jävlig- det har jag blivit nu.

Ändå, och likförbannat- verkar det som att jag alltid skall längta nånvart.

När vi bodde där i skogen vid vattnet, med hus och vedbod, så tog vi bilen de 30 milen ner till Stockholm så ofta vi kom åt.

Nu längtar vi patatetiskt nog mest tillbaka, båda två

Jag vet inte,

det är nog inte stan.

Det är nog bara jag, som inte tillåter mej själv att vara riktigt riktigt nöjd.

Eller som Allan så vackert beskrev de,

Visst är de bätter, men int är de bra

- Vi skulle kunna köpa skog, odla och sälja?

- Jag är trött Tor, vill sova, just nu orkar jag inte tänka på landet och skogen och de fiskrika sjöarna där uppe, hör du inte det? Jag är trött.

När jag lägger på, och tittar ut genom sovrumsfönstret lyser solen gul som en citron.

Längre norrut, i trakterna kring Järvsö, kopplar Tor av med kok-kaffe och utiskt.

Själv ser jag inte längre än över till grannens balkong och i skogen vid oss, nacka reservatet, är det så fullt av folk en söndagsmorgon som den här att hela Ljusdals kommun med omnejd skulle få plats utan att det egentligen gjorde någon skillnad.

Folk köar bland träden.

Köar för att kissa i det fria, för att samla kottar och se på fåglar.

När jag lägger på telefonen och viker ner persienerna igen, piper det till av ett meddelande.

Min kompis lokföraren smsar att han just passerat huset där vi bodde, det var grönt och fint och längst upp på bergen låg den sista snön kvar och smälte medan bäckarna ringlade sig friska och tysta ner mot Ljusnan.

Precis som förra året, och året innan dess och säkert precis likdant som för hundra år sen eller mer.

Utanför oss, vid porten, ligger en halv pizza och skräpar från någon sen efterferst. Från balkongen hörs tombrukar som skramlar i den svaga vårvinden och på våningen ovanför ser grannarna en repris från nått  betal-teveprgram.

Reklam på hög volym, och ute lyser solen.

Det är söndag i april och allt jag vill är en stuga på landet.

Nånstans där det är tyst,

Inte för alltid. Utan bara då och då,

där man kan koppla av och vara sig själv för en stund

Ni kanske förstår vad jag menar?

Dreadlocks can't live in a tenement yard
Dreadlocks can't live in a tenement yard
Too much su-su su-su su-su, too much watchie watch you
Too much su-su su-su su-su, too much watchie what you are

I bakgrunden hör jag hur lillkillen skriker,

Shide svarar i Lisas telefon och anstränger sig för att inte skratta åt eländet.
Varvat med barnskriken där på parkeringsplatsen hör jag henne, Lisa alltså, hur hon spottar och svär.
Inte åt Emil,

honom svär man inte åt bara så där.
Men förmodligen svär hon över hela situationen just då, och över hur allt kunde bli så här.
Man barn gift och en trea i betongen.
Könsroller och mammaledighet.
Jag darrar lätt på rösten när jag tänker hur hon läste Maria Svelands Bitterfittan för bara någon vecka sen.
Jag vill, men kan inte vara där just då. Vara där och dela,
dela vardagsbestyret med barn och storhandling.
Men cashen ska in och mina tio första pappadagar tog slut snabbare än en starköl.

Lisa som var så fri och fin och aldrig mera någonsin skulle stänga in sitt då tjugosexåriga liv i ett förhållande.

Ingen diskbänksrealism!, det var dealen när vi bestämde att fortsätta träffas efter några förvirrade veckor,
och det var hon som sa det, samtidigt som hon öppnade en andra flaska vin och vi pratade om frihet och resor till främmande länder.
Jorden runt, sydamerika, västindien och USA

Istället, knappt tvår år senare står hon nu på parkeringsplatsen utanför Willys med barnvagnen glömd på andra sidan stan, en skrikande sex veckors baby och så jag som ringer mitt i allt.

-Hej älskling, allt bra?

Jag tar tunnelbanan hem,
tittar på klockan som är strax efter fem och funderar på landet.
12  dagar and counting

Det är först nu, efter några veckors uppehåll, jag närmar mig fasen att ge upp.

Då träningen känns som allra tråkigast. När solen skiner genom de svettiga panoramafönstren på Erikdalsbadet, och man ser- sittandes på den nästan overkligt obekväma cykeln och trampar- hur människor samlas i parken där utanför, i friheten.

Några fikar, andra prommenerar längs Årstaviken med glass och glada miner.

Resten, bara på väg hem- mot god mat och annat.

Jag trampar vidare på cykeln, biter ihop och tänker på sommaren, blundar och önskar mej hem och trots att det bara rör sig om en timme per pass, så känns den timmen längre än allt annat just där och då.

Ett fängelse på två hjul med trampor, som dessutom varken leder någonstans eller till minskat midjemått.

Solen gör dagarna längre, och det är iallafall ljust när jag kommer hem- med eftersvettningar och ledvärk.

Om 14 dagar, Järvsö

Vi ska basta och bada och kanske grillar vi också, om vädret är bra.
Softish

Fick en ipod, förresten.
8 gb och blank som silver
Tänk va, det var ju nästan igår man gick där med sony walkman i fickan.
Kassettband...
det var tider det

mest spelat hitills, till och från jobbet

Livet i Söderhamn är gråmulet och nollgradigt,

kvinnan som ringer till studion skall strax ut på stan och göra några sista ärenden inför våren

Och här sitter jag, som vanligt, fem trappor upp i city och kisar mot solen som tränger sig in genom utbildningsradions smutsiga fönster.

Gråmulet och nollgradigt

Jag vet hur Söderhamn ser ut då. När det är gråmulet och nollgradigt och jag vet hur hela Hälsingland ser ut när solen verkat slockna och graderna balanserar mellan kallt och varmt

Oftast glömmer jag det dock,

och ser bara sol och bad och snövita skogar och smällkalla stjärnklara vinternätter.

Men det är klart det blir nollgradigt och mulet även där.

Rätt ofta när jag anstränger minnet faktiskt

Tänker

hur vi flera mornar för exakt ett år sen hoppades och längtade efter våren, men ändå likförbannat varenda vardag skrapade is från bilrutan och svor över leran och tjälen som aldrig tycktes vilja göra marken mjuk och sommar-grön.

Gräset är alltid...

Här är det fredag, och flera plusgrader varmt.

Jag vill dricka vin ikväll, sa Lisa och tittade på mej med vädjande ögon från morgonsoffan där hon satt nästan naken med Emil i knät.

Det vill jag också, svara jag, och hipp som happ styrde vi upp nått att göra.

En ansvarsfull vuxenfylla på tuman hand till kvällen, eller om någon vill, så blir vi gärna flera.

Livet med barn rullar på och har gått in i sin andra månad.

Emil är redan en lön gammal och har hunnit skaffat erfarenheter som få.

Stureplan

Födelsedagsfest

Skogsprommenader

Kassar fyllda av svart bländande vinyl i baktakt

Gamla punkplattor och folköl

Igår, när Lisa lämnade hemmet alldeles ensam för ett lättare träningspass, och jag och lillkillen hade quality-time som bara far och son kan, dansade vi till the Specials och jag berättade för honom om återföreningen. Att dom är inne i studion igen, och repar inför en kommande turné.
Och jag berättade, med en vuxens auktoritet,  att kanske kommer dom till Sverige och då ska vi dansa, jag och Emil, vi ska dansa och skratta och han ska titta förvånat med sina små små ögon och fundera "att om det här är livet så är det tamejfan riktigt bra, trots allt" och vi pratade lite mer, eller. Emil, han lyssnade, som barn gör till en äldre och jag predikade en framtid blå som himlen och röd som vin. En framtid där dans, musik och glädje är de tre
Lyckans triangel

Jag såg på hans min hur han funderande drömde sig bort när han slöt sina små blå ögon,

kanske drömde han om framtiden. Eller ett par pumpade pattar som just då svettades i Skarpnäck någon kilometer därifrån.

"Där jag kommer ifrån, i Hälsingland, kan tjejerna behöva komma ut lite själva, dricka gott vin och käka räkor. Slippa ta med sina karlar som blir dyngraka vid elva och vill slåss"

- Peter Stormare