boom and go through

Ibland är sanningen brutal och en del man ändrar ångrar man. Ibland

Som med flytten, detta eviga tjat om flytt och land och stad och frihet och bristen och längta efter (val)frihet

Som idag, när snön faller över rådmansgatan och det blåser kallt från Vasastan in mot centrum och vidare söderut mot bagis med kalla blöta gräsmattor som knappt hinner bli vita innan leran, jorden och cigarettfimparna och resterna av alla tigerskott, häxpipor och champagnekorkar blandads i en enda grå massa.

Då, som för att göra allt ännu mer jävligt, loggar jag in på bilddagboken och tittar mej tillbaka ett halvår i tiden.

Till midsommar med Bilson (det låter nästan som sommaren med Monika, men skall inte förväxlas),

hur vi fiskade i ljusnans klara vatten, rodde båten i land, öppnade kalla öl och tände grillen och bastun.

Vi spelade kubb, åt sill och knäckebröd, dill, potatis och fläskfilé.

Hur otroligt trevligt det var med sommar och gröna hagar,

men också nu, mitt i mörkaste vintern så står huset där det stod när vi lämnade det, tomt och kallt. Saknat av både mig och Lisa, till sommaren som snart kommer kanske även av flera.

Sena kvällsbad, elljusspår och stränder.

Inte som här, löparband och tempererade inomhus-pooler.

Visst var det segt ibland, med bensinen, oskrapade rutor och badrum från helvetet.

Men just att vakna, se solen gå upp över bergen, prommenera ner mot vattnet förbi hästar och får, höra hundar skälla på avstånd, klappa grannkatten på ryggen och fika nånstans längs riksväg 84.

Vi får väl se, ett tag till och jag trivs oftast väldigt bra där jag är och bor men ibland, och allt oftare, längtar jag så otroligt till det där andra.

Till lugnet och elden.