Musik du måste höra, del II
Tanken med den här serien är att inläggen skall kopplas ihop med varandra på ett sätt som känns naturligt, inte enbart genom genrer. Utan som ett sätt att gå framåt, eller bakåt, så gott det går.
Låt föder låt, och ofta hamnar man någonstans man inte alls visste från början .
Här kommer hur som helst en fortsättning med tips
Musik du måste höra, del II
John Lee Hooker
Ungefär lika självklar som Dylan. De flesta jag känner, oavsett musiksmak- och intresse, äger åtminstone en John Lee Hookerskiva.
Få däremot lyssnar särskilt ofta så jag hoppas detta kan bidra.
För mig finns ingen större (manlig) bluesartist, och det räcker med att höra gitarren till inledningen av Wednesday evenin´ blues för att jag sakta börjar stampa takten och drömmer mig miljoner mil bort, till en värld jag tror jag känner men egentligen inte vet något om. Det är avskalat, ofta mörkt och med en sådan fantastisk känsla att få andra artister ens varit i närheten.
Här finns oändligt mycket att höra, men samlingarna innehåller ofta väldigt bra material. Ett hett tips är plattan Live at Café au Go-Go från 1966
Etta James
Med en uppväxt där Rosengård och Gottsunda kan liknas vid Bullerbyn, där mamman lämnade bort henne redan som liten och där pappan, profesionell gambler och hallick, brydde sig om än ännu mindre. På ungdomsantalter och full av droger, någonstans där skapades den fantastiska rösten, den som i låtar som I´d rather go blind från 1967 fullständigt sliter hjärtat ur kroppen när man lyssnar.
Jag har inte hört allt, finns det någon som har?, men faller varje gång som en fura vid första tonerna av All I could do was cry
Jag rekommenderar inspelningarna med klassiska Chicagoetiketten Chess, och...lägger in en filmsekvens från Cadillac records, där Beyoncé gör en fantastisk tolkning av en av bluesens största. Även om filmen fått en del kritik för bristande sanningshalt är den absolut sevärd. Spola 44 sekunder in i klippet och föreställ er Etta James
Karen Dalton
That´s pretty much all I listened to for a long time, playing it over and over, skriver Nick Cave i texthäftet till cd-utgåvan av Karen Daltons andra album In my own time från 1971.
Och jag kommer själv ihåg hur vi stod där inne i affären på Götgatan i Stockholm, Lisa och jag, och undrade vad det var vi hörde.
Det lät konstigt, och så fruktansvärt bra att vi utan att blinka lade upp två hundralappar på disken och sa, vi tar skivan ni spelar nu
Sedan dess har den åkt på vid så många tillfällen att jag tappat räkningen, söndagmornar när man yrvaket tittar på vinfläckarna under bordet. Fredagskvällarna i köket, när Emil skall somna.
Det låter fortfarande lika bra. Och jag förstår att både Nick Cave och Bob Dylan hyllar henne som en av de allra största på den amerikanska folkscenen.
Jim Ford
I Sonic #30 går det att läsa den otroliga historien om Jim Ford, och även om jag har svårt för etiketter så måste det här vara så mycket country got soul det bara går.
Inte nog med att hans karriär är bland de märkligaste jag känner till, från mer eller mindre fast medlem i Sly & the Family Stone, och kultförklarad tusen gånger om, så levde han större delen av livet anonymt i sin husvagn ute på den Kalifornska obygden och spelade endast in sin musik för eget lyssnande.
Lyssna på skivan Harlan County eller klicka här för att förstå varför såväl Aretha Franklin som the Temptations valt att spela in hans låtar.
Big mouth USA!
Nu känns det lagom att lämna det amerikanska för ett tag,
ny musik måste in. Och som sagt, kom gärna med egna tips
Musik du måste höra!
Låt föder låt, och ofta hamnar man någonstans man inte alls visste från början .
Här kommer hur som helst en fortsättning med tips
Musik du måste höra, del II
John Lee Hooker
Ungefär lika självklar som Dylan. De flesta jag känner, oavsett musiksmak- och intresse, äger åtminstone en John Lee Hookerskiva.
Få däremot lyssnar särskilt ofta så jag hoppas detta kan bidra.
För mig finns ingen större (manlig) bluesartist, och det räcker med att höra gitarren till inledningen av Wednesday evenin´ blues för att jag sakta börjar stampa takten och drömmer mig miljoner mil bort, till en värld jag tror jag känner men egentligen inte vet något om. Det är avskalat, ofta mörkt och med en sådan fantastisk känsla att få andra artister ens varit i närheten.
Här finns oändligt mycket att höra, men samlingarna innehåller ofta väldigt bra material. Ett hett tips är plattan Live at Café au Go-Go från 1966
Etta James
Med en uppväxt där Rosengård och Gottsunda kan liknas vid Bullerbyn, där mamman lämnade bort henne redan som liten och där pappan, profesionell gambler och hallick, brydde sig om än ännu mindre. På ungdomsantalter och full av droger, någonstans där skapades den fantastiska rösten, den som i låtar som I´d rather go blind från 1967 fullständigt sliter hjärtat ur kroppen när man lyssnar.
Jag har inte hört allt, finns det någon som har?, men faller varje gång som en fura vid första tonerna av All I could do was cry
Jag rekommenderar inspelningarna med klassiska Chicagoetiketten Chess, och...lägger in en filmsekvens från Cadillac records, där Beyoncé gör en fantastisk tolkning av en av bluesens största. Även om filmen fått en del kritik för bristande sanningshalt är den absolut sevärd. Spola 44 sekunder in i klippet och föreställ er Etta James
Karen Dalton
That´s pretty much all I listened to for a long time, playing it over and over, skriver Nick Cave i texthäftet till cd-utgåvan av Karen Daltons andra album In my own time från 1971.
Och jag kommer själv ihåg hur vi stod där inne i affären på Götgatan i Stockholm, Lisa och jag, och undrade vad det var vi hörde.
Det lät konstigt, och så fruktansvärt bra att vi utan att blinka lade upp två hundralappar på disken och sa, vi tar skivan ni spelar nu
Sedan dess har den åkt på vid så många tillfällen att jag tappat räkningen, söndagmornar när man yrvaket tittar på vinfläckarna under bordet. Fredagskvällarna i köket, när Emil skall somna.
Det låter fortfarande lika bra. Och jag förstår att både Nick Cave och Bob Dylan hyllar henne som en av de allra största på den amerikanska folkscenen.
Jim Ford
I Sonic #30 går det att läsa den otroliga historien om Jim Ford, och även om jag har svårt för etiketter så måste det här vara så mycket country got soul det bara går.
Inte nog med att hans karriär är bland de märkligaste jag känner till, från mer eller mindre fast medlem i Sly & the Family Stone, och kultförklarad tusen gånger om, så levde han större delen av livet anonymt i sin husvagn ute på den Kalifornska obygden och spelade endast in sin musik för eget lyssnande.
Lyssna på skivan Harlan County eller klicka här för att förstå varför såväl Aretha Franklin som the Temptations valt att spela in hans låtar.
Big mouth USA!
Nu känns det lagom att lämna det amerikanska för ett tag,
ny musik måste in. Och som sagt, kom gärna med egna tips
Musik du måste höra!
Kommentarer
Trackback
