boom and go through

Varje månad den 25e grips jag av en obehaglig känsla i kroppen. Det pirrar, jag frustar och mår illa. Oavsett vad det står i lönebeskedet så infinner den där känslan. Varje månad.

Jag tittar försiktigt på den undangömda högen av räkningar och stoppar dem längst ner i väskan. Där ligger kuverten oöppnade och lyckligt bortglömda ett par dagar innan jag fattar mod och trycker in de magiska fyra siffrorna på den brandgula internetdosan som sparbanken tjeckt lurat på mej.

1-2-3-4, osså ett djupt andetag. OCR nummer, belopp, överföra och klick. Siffrorna minskar som på en tankautomat och jag ser resor, skivor och dyra middagar passera i huvudet innan jag motvilligt och grön i ansiktet trycker de sista avslutande siffrorna och klickar på bekrfäfta.
Femton blir till sex och där står jag blåst, naken och betydligt fattigare.

Optimismen och glädjen som lika ritualmässigt infinnner sig veckan innan lön byts alltid, och jag menar verkligen alltid, till ångest veckan därpå.

Första tiden efter den 25e är alltid värst, andra veckan är också jobbig  den tredje helt ok och så sista den fjärde- magiska-, helt underbar.
"Äh, jag bränner slantarna som finns kvar och tar från de där kontot jag försöker spara på, kan ju ändå föra över nya cash när lönen kommit"
Bullshit...

I mitt paradis existerar inte räkningar, där kostar allt gratis.

Åh vilket liv, den 25 smäller de. Ja, tjena. Med gevärspipan rakt upp i gommen isåfall.

Jag ska gå till en teraput.

Mina tre stora fobier
*Ormar
*Räkningar
*Agneta Sjödin

Jag blir bländad hjälp jag blir bländad. Solen skiner så kraftigt utanför mitt fönster att varje gång en bil stannar till på parkeringen här utanför studsar solkatterna upp och min blick blir för en sekund dimmig och blank.

Knepigt det där med ljusfenomen, men hösten idag påminner om Motala. Hur solen kunde skina längs kanalen och hur vi skrattade oss hemmåt efter stigen och genom tunneln, uppför trapporna förbi bandyplanen och vidare över Östermalmsgatan. Hundratalet meter bort skymtade kommunhuset, torget, peckas och systemet med sin glittrande gröna skylt. Som guld i sanden eller för alld del, solkatter på kontoret häruppe i norr.

Motala var bra, trots allt.

En brandgul grävskopa hackar sönder asfalten i små bitar utanför kontorfönstret på storgatan.

En bit ska bort och nått annat läggas till, förändringarnas tid. Gräv gropar åt andra eller åt kommunen.

Likadant var det i Motala för några år sedan.
Skoporna grävde, flyttade, täppte till och flyttade igen. Grushögarna ligger fortfarande kvar tvärs över enkelspåret vid stationshuset.
Mest för att sätta folk i arbete kan jag tro, trixa med statistiken och få folk att kliva upp när klockan ringer.

Flytta högen lite till vänster, nej stop där lägg tillbaka gruset igen, såjasåja eller lite längre in mot skogsdungen därborta förresten, grabbar.

Tragiskt, arbete dödar kreativitet

Janne J lät kameran svepa över grönskande åkermarker och grådassiga femvåningshus. Radhusdrömmar och direktörsvillor.
En herrgård är en herrgård är en herrgård
Kontrast-teve, men nått nytt?

Visserligen var det väl dumt och plumt men likförbannat roligt med hoten mot den tandlösa tjänstemannen, falska insändare och stulna fotografier. Det fäller knappast Göran och vem orkar egentligen bry sig.

En jättevilla på vischan, statsministern tjänar storkovan...Ohfan, jag trodde han bodde hyreskasern i Tensta.

Segt och trist och lika förvånande som att Bosse Ringholm är tråkig.

När det blev mörkare ställde jag mej i baren. Skribenten satt vid bordet längre in och henne glas var strax lika tomt som plånboken.
Det går fort när det rasar.
En öl ett spel en smäll adjö, drick upp tänd på hejdå...