En vän
Skolkar och sitter på ett ställe, som spelar musik och serverar öl och som är tjusigt och jag läser Dylan och jag vill göra en film om Joe Hill, du borde vara här nu...
Från Umeå till Stockholm är det många långa mil av oändlig motorväg genom skog och över vattendrag.
Endå, trots skillnaden och de många milen tror jag vädret är detsamma här som där just nu.
Regn,
Men kaos är som vi vet inte alltid dåligt
Det piper från telefonen och jag tittar ut, ner mot marken och ser hur folk småspringer för att slippa blötan. Själv är jag torr, inomhus, men lite frusen och jag svarar att näe kaos är inte alls alltid dåligt, tvärtom. Det leder ofta nånvart. Respect Kaos!
Sen piper det igen och igen och jag får flera meddelanden nästan samtidigt och då, just nu, vore det trevligt att sitta på en bar i Umeå och läsa och prata och beställa nötter och kanske lite mat, sunkig pubmat helst, och sen beställa nått som överaskar, nått med sprit i.
Och gå på en toalett som luktar som toaletter gör på ställen som serverar öl för halva priset och sen stå under taket vid entrén och huttra och tända en cigarett och gå in igen och beställa mer i baren och sätta sig vid bordet där längst in och titta på alla tomma stolar och tänka att fan vad skönt att det är tisdageftermiddag och inte lördagkväll.
Nu pep det igen
Okej, vi hörs. Jag saknar dej mannen
Jag saknar dej med...
Nattsvart mörker
Och jag somnade efter det åttiosjätte avsnittet i nattsvart mörker,
trots att lampan var tänd bredvid och lisa låg där och läste såg jag inget annat än mörker.
Tungt som en skjuten björn, och när jag vaknade hade klockan ringt för länge sen och jag skyndade in i duschen och ute sken solen men det var just bara mörker.
Sista avsnittet av Sopranos sändes för några månader sedan i svt men för mej och för Lisa som ser allt på dvd avslutades en epok och ett liv vi valt att leva sent igårkväll strax efter elva.
Vi tittade på varandra, försökte konversera lite men det kändes bara tomt. Tomt och svart som natten utanför.
Nu kan vi iochförsig, och det är possitivt, koncentrera oss på annat än en fånig teveserie från New Jersey och visst ska del bli roligt med barn och spännande, naturligtvis spännande men inte på samma sätt och inte med samma slags spänning som kulhål och bakhåll, pengatvätt och horor.
Vi får tvätta kläder istället, jättesmå overaller och mössor istället för pengar,
kanske fuskar vi med någon föräldrardag, jag vet inte. Men inte samma spänning i det som med att muta fackföreningar och byggnadsherrar.
Det är klart, vi kanske ringer Stockholmshem nångång och klagar på tapeterna eller balkongen, kanske ryter vi lite löjligt i luren och säger vet du vem jag är? men det bryr sig inte telefonisten i andra änden om för jag är jag och inte Tony Soprano, hur gärna jag än skulle vilja.
Nu går livet tillbaka till det vanliga.
Gudfadern-tugg och Omertá i bokform men inte den där spänningen vi byggt upp varenda kväll i- vad som nästan exakt måste vara åttiosex dagar- ibland bara vi och ibland med Tor som säng-gäst.
Hur som helst,
life goes on and what can you do about it,
barn ska ju bli fantastiskt och det kan bli när som helst nu,
för det finns inga program att missa om vattnet skulle råka gå.
Lördagens fynd, förresten
Dennis Alcapone- Forever Version, i orginaltryck
To beat the devil
sega, söndertuggade och smaklösa
Men imorgon vid den här tiden känns allt förhoppningsvis annorlunda.
- Vi ska vara där nio, inte en minut senare smsade just Alex
Nio en lördagmorgon, för tredje veckan i rad dessutom.
Det är bara att vänja sig
För imorse började allvaret, the real shit
- Jag heter Sarah, tänkte vi skulle köra igenom hela kroppen nu, så ni vänjer er, kvittrade instruktören.
Plötsligt kändes simturerna som plågat oss sen årskiftet som avslappning i jämförelse.
1000 meter i ljummet vatten
Plask och lek-skolan, koka kaffe och hålla andan.
I fortsättningen blir det andra bullar, om mina surt utslängda tre lax ska vara värt något till sommaren.
- Vi börjar med benen, där är man oftast som starkast, log Sarah med sitt hurtiga léende och vi kröp ihop som två dragspel i varsin maskin och klockan stod på 06.34 och det var fredagmorgon i februari strax utanför tullarna.
Lätt som en plätt, hördes från Alex och i ögonvrån såg jag hur han lastade på några kilo extra och sköt ifrån.
Åtta knäböj senare skakade våra tändstickor till ben och vi vandrade vidare i lokalen och från högtalarna hörde jag Adam och Grys vidriga morgonprat och just då ville jag bara dra på den förbannade stackars instruktören en fet smäll.
- Tänkte vi kunde köra biceps också, så här, gör som jag och lyft er själva med hakan över stången däruppe i taket osså neeer, sakta, fyra sekunder, såja, ta det lugnt bara osså upp igen så så, lite lugnare- det ska kännas det här, kvittrade Sarah på och där och då, med fötterna hängandes fritt i luften, föreställde jag mig själv hur det skulle vara att bli hängd. Med snara runt halsen och en ivrig instruktör som upphetsat klappar händerna och sen slänger rutten frukt på mitt halvtjocka lik som hänger där och dinglar i väntan på gamarna.
Jag överlevde dock, men det var knappt och det blev flera tusen övningar till innan de sista tjugo minuterna avslutades i vad som kändes som elektriska stolen,
en tillbakalutad datoriserad motionscykel.
Ett helvete på två hjul och med pulsräknare!
Nog om träningen,
det är ju trots allt frivilligt och imorgon, som sagt, ska vi ju dit igen för att svettas och svära.
Ikväll kommer Kalle och jag tror helgen blir bra.
Lisa den stackarn, hoppar runt på kryckor i nionde månaden,
mer om det får ni säkert läsa i hennes blogg såsmåningom
Om kroppen
Jag ska berätta för er om träningen,
och om tankarna kring det hälsosamma året
Hur vi sitter där på varsin cykel och trampar runt runt som i ett ekorrhjul fyllt av kilometer kalorier svett och svordomar
Den första halvmilen, när mjölksyran är som absolut värst, är ett rent helvete.
Fysiskt har varken jag eller Alex förflyttats en decimeter, utsikten ner mot läktaren och den azur-blå bassägen är fortfarande densamma.
Frustrerande, och inte ens om jag blundar ser jag skog och vilda marker, och hur jag än försöker försetälla mej en cykeltur i hård terräng eller längs någon slingrig alptopp med den gula ledartröjan så är det näst intill omöjligt.
Alex grinar illa och böjer sig över mitt datoriserade cykelstyre,
Gosse- du har en puls på 180!
Jag tittar ilsket tillbaka och undviker att svara,
varenda ord som pustas fram innan femkilometersgränsen är smärtsamt så det räcker.
Bredvid oss, i tights och linnen trampar brunbrända ben och vita léenden. De som ser träningen som ett sätt att umgås, som ett partaj med nike-skor och dextrosol.
Jag vill bara därifrån,
så fort som möjligt!
40 minuters tortyr och dryga milen senare är benen stela och ryggen värker,
vi lovar oss själva att aldrig mer äta de där nachochipsen, dricka den där ölen och aldrig någonsin ens snegla åt en kebabtallrik.
Bra så,
men säg den lycka som varar.
För redan på väg ut till bilen, efter dusch och schamponering, är det som om stans alla snabbmatsrestauranger förflyttat sig och satt upp sina drive-in skyltar längs Nynäsleden.
magen kurrar, jag halucnerar av bara tanken på hamburgare,
- vore det inte gott nu, frågar Alex med en stripstallrik?
Vi motstår frestelen och någonstans där hemma, i köket, kokar Tor ris och grönsaker och det vore ju så förbannat nyttigt om jag bara gav fan i den där 200-grams chokladkakan jag köper alldeles precis innan jag kliver in genom dörren.
Förbannat,
det var den milen åt helvete...
Imorgonbitti är det dags igen
06.30, styrketräning
Onsdag 11.05
Egentligen borde jag väl oroas av det här med vädret,
ena dagen frost och svinkallt- och sen 17 timmar senare, som idag, solsken och koltrastar.
Men jag orkar liksom inte bry mig mer,
det får bli som det blir och går holland eller bangladesh eller gud vet vad under när isarna smälter så kom hit,
ni med vatten upp till knäna.
Välkomna!
Vi firade Tor med pompa och ståt och det beställdes kycklingar, risskålar och kobra-öl och i mitten satt Tor och log åt både ålder och uppvaktning.
Har fortfarande inte riktigt förstått alla funktioner i min last-fm spelare men det jag endå hajar, gör mig nästan gråtfärdig av lycka.
Att alltid, på jobbet tillexempel, kunna lyssna på sina egna blandband (jag kallar det fortfarande så)
Underbart
Läste ut Sicilianaren i måndags och den var- herregud- bättre än Gudfadern och nu finns inte mycket kvar att upptäcka av Mario Puzo,
surt
Veckans (hitills) mest spelade
Bob Dylan- Blood on the tracks
Karen Dalton- In my own time
Lilly Allen- Alrigt, still...
The Good the bad and the queen- The Good the bad and the Queen
Steel Pulse- Tribute to the Martyrs
I´m not there
Ändå, trots det, är jag pigg som få.
Todd Haynes film I´m not there var till och med bättre än vad jag vågat gissa,
Soundtracket, mycket taget från Blood on the tracks, var fantastiskt. Och både jag och Lisa ramlade hem genom stan med en känsla av nostalgi över en tid vi inte ens upplevt.
Cate Blanchett i rollen som Bob mitt under Blonde on Blonde-erans snurriga sextiosex är så lik orginalet att inte ens han själv kan sett skillnad, om han nu intresserat sig för filmen.
Det var längesen jag sett nått så bra, och Oscarsnomineringarna lär rasa in lite längre fram.
Och dessutom, som om det inte räckte med grubblerier och en längtan bort, till en annan tid (?) Sopranos...
Sista sässongen närmar sig slutet och...Vad satan ska jag göra sen?
Hur som helst,
väskan är packad och om några timmar väntar motionscyklarna på Eriksdal.
kan det bli mer måndag?
The Good the Bad and the Queen
Ockelbo mitt i stan
Extra nyhetssändning, jag hajar till där jag sitter med mina hörlurar och lyssnar på den vardagliga fredagslunken över webradion.
Ockelbo-banken, den längs bygatan, rånad.
Vägspärrar och vapen, helikoptrar och extrainkallad polis.
Någonstans bland snötyngda tallar och isfrusna vattendrag gömmer sig tre maskerade män och så här, över radion, låter det som Vilda Västern.
Jag vet ju hur det ser ut i Ockelbo en fredag i början av februari.
Hur sparkarna står parkerade utanför Ugglebo Närlivs, hur skotrarna på avstånd skrämmer livet ur skogens alla djur och hur röken från skortstenarna nere vid sjön sakta stiger upp mot skyn.
Men idag, förmodligen just nu, är allt upp och ner och jag ska inte säga att jag gillar bankrån men nog fan piggar det upp och är så där spännande som på film.
Inte som ett värdetransportsrån i centrala storstan utan mer mystiskt där uppe i skogen.
Smala skogsvägar, miljontals av obevakade kilometer och små små stugor att gömma sig i om polisen kommer för tätt inpå.
Vi får väl se hur det löser sig och vem som vinner vad.
Spännande hur som helst.
För övrigt tycker jag att de nya klädreglerna på kvarnen är fåniga.
Det ska jag skriva mer om så småningom....
