boom and go through

Jag går ut på balkongen och tänder en cigarett. Omodern som jag är röker jag fortfarande till mångas fasa, en blossande farsa i betongen och det är väl det sista rebelliska jag har i mig egentligen. Jag kastar varken sten eller bränner amerikanska flaggor, jag röker och straffar världen och ozonlagret och djuren i naturen på det sättet.

Och jag gör det kanske för att ge hela planeten fingret. Jag vet inte.
Fånigt

Hur som helst, på balkongen var det. Från våningen ovanför, fönstret är öppet, hör jag Kristian Luuk inviga festivalen som trollbinder en hel kotinent, trots att kvälls-solen är så förbannat vacker och parkerna ligger gröna. Jag är väl inte bättre själv ioförsig, jag skriver ju på datorn och smattrar på tangentbordet så det står härliga till. Det kan jag göra nu när jag är ensam, ingen störs av fläktljudet från den virus-skadade PC´n.

Lisa har nämligen tagit Emil med sig på festivalkväll, mer för umgänget än musiken skulle jag tro. Det är hon, Anna och Jessica och två små underbara ungar som om jag får bestämma aldrig skall beöva genomlida det som visas på TV´n i vuxen ålder.
Lägg ner skiten!

Idag har varit precis som jag vill att lördagar skall vara. En bakfull gäst som vaknar på soffan med huvudverk och vinfläckar. Rester från igår som snabbt rensas bort och slängs och sen en snabb tur på stan medan resten av familjen sover förmiddag.

Tillbaka vid tolv, tonfisk och pasta och kramar på madrassen. Emil skrattade högt åt Ella Fitzgerald som Lisa börjat spela allt oftare. Livet lekte och tänk vad lite allvedon kan åstakomma.

Sen försvann dom, i vår röda bil mot Rågsved och jag vinkade hejdå och kisade mot solen.

Jag hör ingenting från grannen längre. Fönstret är stängt och då slipper jag förhoppningsvis den där Björn Gustafsson som det tjatas så om.

Bara uppsynen får mej att vilja kräkas.

Nu har jag diskat också,

efter att ha läst i snart två timmar drabbades jag av den stora rastlösheten och jag förstår varför Andreas ringde igår, och patade om än det ena än det andra, när han satt där ensam ute på landet.

Att vara ensam är nog bäst i fantasin, i själva verket är det ganska långtråkigt och jag längtar redan efter Emil, och Lisa.

Då blir det lätt så här, pretantiösa blogginlägg som den som läser kan skratta åt, kanske till och med fnysa lite folkligt och undra hur fan det är ställt egentligen, med mej och min meningslösa blogg.
Som faktiskt uppdateras nästan dagligen nu förtiden.

Tänk vad man kan göra av lite tid.

Om jag hade använt den till att träna, läsa, plugga matte eller söka jobb i stället.

Då skulle det fan i mej hända grejer!

Solen har gått ner nu, för första och sista gången idag och snart är det juni, sommar och badväder.

På gatan smyger en polisbil sakta förbi, andra gången på en kvart och det har väl hänt nått kan jag gissa. Det brukar göra det på lördagskvällar här i kvarteret. Saker säljs och saker köps, ägarbyten via hastiga handslag.

Grannen har skruvat upp volymen, jag grimarserar. Höjer han lite till så kräks jag.

Emil gjorde det idag, ett par gånger. Kräktes.

Över sig och mig och hela mattan. Sen skrattade han hånfullt åt vad han åstakom och dregglade över det vita skummet som låg där och sög in sig i mattan som också den en gång var vit.

Hur slutar man nu ett sånt här maraton-inlägg utan att bli ännu mer patetisk. Jag borde skrivit nått annat, nått om fotboll eller musik. Nått som går att ta på.

Men jag är väl bara så, bäst att inse.

Lite fånig

Blablabla...och du behöver verkligen inte skriva upp och binda dej utan jag vill bara att du och din sambo tänker igenom och känner vad som är rätt och riktigt för er och ert barn...

ja tjena,

en robot på telefon ringde upp och pratade försäkringar nonstop utan konstpaus i tio minuter och där satt jag på andra sidan luren och tänkte på båtar.

- Ring upp om en månad, jag måste fundera, sa jag och klev ner från taket.

Robotten tackade för sig önskade trvevlig fortsättning och jag gjorde väl detsamma, även om jag i egentligen borde bett honom fara åt helvete.

Nu ringer han upp om en månad och då ska jag vara förberedd, lyssna noga, spela intresserad och tacka nej just som han tror ha fått mig på kroken.

Båtar var det ja

När jag vaknade och såg den utslagna kroppen ligga där och skvalpa bland sötvattensdropparna på båtgolvet (durken) och hörde hur fåglarna sjöng kände jag mig som ett barn på sommarlovets första morgon.

Fri

ledig

ansvarslös och kär

Vi hade firat hela natten, firat sommaren och solen med vin och cigaretter och jag hade pratat så mycket i telefon att mina öron lyste röda som en solnedgång. Jag var kär och full och 30 mil söderut satt hon i en bastu eller på en brygga och var minst lika kär och säkert full hon också och tänkte väl på mig och vad som skulle hända när allt blev vardag igen.

När alla till slut lagt sig, människorna från festen, myggen och allt det där tog Slaktarn årorna över axeln och vi vadade ut i sjön och spjärnade ifrån med våra vingliga ben.

Utan flytväst och med en flaska vitt vin och bandare lade vi oss på varsin sida och kisade mot solen som steg över granskogen in mot land.

Vi lät båten flyta och använde årorna mest som en backup ifall nått skulle hända.

Det var sommar och det var underbart och nu är det snart sommar igen och det känns till och med ännu bättre.

Jag längtar till Delsbo...

Vi tog nattenbussen hem de knappa fem kilometrarna från byns enda öppna restaurang med serveringstillstånd, och det var vinter och smällkallt. Ovanför bergens avrundade och lite slitna toppar ginstrade stjärnorna och från månskenet glimmade en starkölsburk i köksfönstret när vi närmade oss huset.

Bussen försvann bort längs landsvägen, mil efter mil längs ljusnan tills den slutligen saktade in i Bollnäs.

Då hade vi somnat för länge sen, där hemma, både jag och Lisa.

Kvällen hade varit trevlig, vi hade suttit på puben vid bygatan mitt emot sparbanken och druckit öl och billiga drinkar. Det var i Mars och det var snö, och vi visste då inte alls att knappt ett år senare skulle livet ta en radikal förändring.

Det blev vår och snön som smälte blev till porlande vatten i bäckarna, stockar lades ut för att ta sig mellan de leriga åkrarna och nere vid strandkanten började fåglarna att samlas för ännu en vår.

Vi gjorde likadant. Samlade styrkorna till fest, njöt och förbannade oss själva att vi jobbade som vi gjorde, sju mil från paradiset.

På helgerna tog vi kanoten och en flaska vin, ibland bara kaffe, men oftast vin och vi paddlade genom vildmarken och slog upp tältet på en ö, vi lyssnade på djuren och varandra och såg framtiden i vattnet, i bergen och i skogen.

Sommaren gick och vi badade och klippte gräs, en förmiddag klippte vi och krattade så vi fick blåsor i händerna och svetten rann och vi svor lite grann.
Vi svor för att man ska svära när man klipper gräs och får utslag och blåsor och vi svor åt myggen som surrade runt våra huvuden, men när det var klart klippt och fint så tittade vi ut över gården och pustade ut med våra skitiga fingrar lindade runt varsin folköl och tog sen våra handukar över axlarna och masade oss ner längs grusvägen mot vattnet. Det var kallt men uppfriskande och i vassen slog en fisk.

Ni luras, det var ett helvete att bo däruppe, inte sant?

Det gör vi inte alls svarar jag. Det var alldeles alldeles underbart och när jag för första gången sedan augusti återvände till det jag nu kallar hem så var det precis som jag mindes. Vi badade bastu, tog en tur upp genom skogen, såg en tjärn och lite björnskit och sen rullade vi ner för backen hem mot huset, tände grillarna och öppnade de fyrkantiga boxarna med försiktiga händer, och jag gick upp på balkongen och såg hela Ljusnandalen försvinna i dimman.

Det var alldeles alldeles underbart

Så blev det regn och rusk och solen som sken så varm i flera dagar har slutat att skina och det återstår, känns det som, därför inget annat än just regn.

Kallt är det också, på taket här ovanför

Men jag sitter inomhus. Inomhus och längtar norrut och tre veckor fram. Jag längtar efter att bilen startar med sina då påsatta och glänsande svarta sommardäck, jag längtar tills den sekund då emil somnat trygg och nöjd i sin bilbarnstol där bak med lisa och vi sätter i sommarens första hembrända skiva i bilstereoapparaten och trycker gasen i botten och styr ut från Stockholm med dess hemska villghetton vid de norra utfarterna i backspegeln.
Kanske slänger jag åt Lisa, om det nu inte blir hon som kör, en folköl där i bakstätet och ber henne förklara hela vägen ut från stan med kranskommuner och all helvetes skit runtomkring hur mycket hon älskar mej. Förhoppningsvis svarar hon väl nått som skulle platsa i en film.
Hur som helst så längtar jag efter att e4ans asfalt töms på bilar i takt med att vi är jämte uppsala och sen, några mil norr om Gävle svänger av vid tönnebro, köper glass och styr in på tidernas väg.
Vägen mot Bollnäs, Arbro, Järvsö och Ljusdal och som sen fortsätter rakt ut i vildmarken som annars mest ses på film. Om ens där. Såg nämligen into the wild igår och den var väl skaplig, eller mer än så, men det är inte det där jag vill åt.
Ensam och förgiftad vid en vårflod vildare än ett cirkussällskap, det är som sagt inte det jag vill åt.
Jag vill bara ha lagom med lantluft och djur och natur och en bastu och lite vin. En grill också förresten. Jag köpte ju en sån häromveckan, en riktigt redig jävla klotrund grill på statiol med hjul och allt. Tjusig men inte särskillt dyr.

Vi åker väl upp om en tre veckor sisodär. En kortis och avstickare innan sommarens första riktigt stekande hetta i storstan, som ioförsig också kan vara trevlig. Men inte på samma sätt.

Med flanellskjorta och skitiga dojor kommer man knappt nånstans här nere, i Hälsingland kan det leda hur långt som helst.

Det forstätter visst regna här utanför, det hör jag från fönstret. Det drippar och droppar och blöt blir man också, så inihelvete blöt för dropparna är stora som grytlock och jag vill mest hem till köket.

kyckling med timjan

Att stå i ett gatuhörn, sommarklädd med linne och ryggsäck, och läsa uppfattas oftast pretientöst.

Är boken dessutom nått av Hemingway kan det rätt och slätt se rent förjävligt ut.

Så såg jag ut igår,

de svala sommarbrisarna drog in över Hornstull och letade sig mellan husen och träffade mej med både lukter och tankar om sjön och fartyg.
Där stod jag, med en fanta i solen och rynkade pannan i djupa väck över Att ha och inte ha.

Det såg naturligtvis fånigt ut, det skulle jag också tycka om jag såg mig själv.

Men boken är bra och jag slås varenda gång över vad som blivit av mig själv.

Mina favoritförfattare, jag som knappt läste en bok alls för bara några år sen.

Nu är jag upp över oronen förtjust i Steinbeck, Hemingway och Eyvind Jonsson.

Vilken tönt man har gått och blivit.
Ett riktigt litet pretto

Ni vet hur det ser ut i Bagarmossen en tidig söndagskväll i maj, när solen skiner över hustaken och alkisarna skålar på sina bänkar.

Det var en sån kväll igår, när vi tog tunnelbanan hem från uteservering och parkhäng och jag köpte glass och kom lite efter Lisa och Emil.

Utanför porten låg en man, grannen, och sov med sin krycka som kudde. Hans kompis, den andra grannen, satt förmodligen kvar på krogen i sin rullstol och han hade tidigare försökt kränga både mobiltelefon och kristallkrona till mig när vi tog hissen ner till botten samma förmiddag.

Nu låg den halte på sin krycka och sov djupt. Badtofflorna och en väska stod fritt utspridda runt om, som ett revir. Här ligger jag och ingen annan och ge fullständigt fan i det, om det stör.

Han är trevlig, men somnar då och då innan han hunnit låsa upp. Ofta med väskor fyllda av datorer och annat krafs bredvid sig.

Och vem kan egentligen klandra,

jag gillar också att sova ute, om sommaren. Kanske inte på samma sätt som grannen, men frisk luft gör alla gott.

Idag, eller ikväll rättare sagt, skall jag till söderstadion och se Gefle spela fotboll, vi möts upp i slaktarn och shadows gamla kvarter strax söder om söder och tar sen en prommenad till matchen. jag hoppas på solsken och tre poäng men graderna är redan kallare än igår så det blir väl nått skit i stil med noll noll.

Emil fick sin yxa, en snickaryxa och en hundring för framtiden.

För emil i tiden, för ljusdal och skog.

Pratade med Erik också,

mitt i natten på ett rum i Washington smidde han sina planer om vart han skall ta vägen härnäst. Tennessee, greenbow alabama och långa bussersor, han lät dock inte lika entusiastisk som innan resan. Philadelphia och Ohio tog honom ner på jorden och drömmen om usa är kanske just, fortfarande en dröm men det blir roligt att han kommer hem om en månad lite knappt.