boom and go through

Livet är fullt av motsägelser,

som historien om wienerbrödet, den är sann och liknar den om mitt eget liv

om hur gumman i norrland köpte winerbröd till helgen redan på tisdagen för att se dem torka sönder och tappa smak där på diskbänken. Hon tittade på de härliga bakverken varje timme och såg hur de långsamt förlorade allt de goda. Att njuta är skam.

Ett torrt och tråkigt winerbröd duger bättre än inga wienerbröd alls och vem är jag som skall äta hela den fantastiska kakan alldeles själv, nybakad dessutom?

Precis som gumman känner jag mig nu, efter en lunchprommenad på årets- hitills- varmaste dag.

Jag bor bättre än någonsin förr,

med skog och vänner och alldeles fantastiska skivbutiker på 20 minuters avstånd mot valfritt väderstreck.

Jag jobbar och tjänar cash,

9 till 5 och ledig om helgerna,

Jag tränar till och med, precis en sån som jag tidigare önskade att bli- när man låg där hemma bakfull och jävlig- det har jag blivit nu.

Ändå, och likförbannat- verkar det som att jag alltid skall längta nånvart.

När vi bodde där i skogen vid vattnet, med hus och vedbod, så tog vi bilen de 30 milen ner till Stockholm så ofta vi kom åt.

Nu längtar vi patatetiskt nog mest tillbaka, båda två

Jag vet inte,

det är nog inte stan.

Det är nog bara jag, som inte tillåter mej själv att vara riktigt riktigt nöjd.

Eller som Allan så vackert beskrev de,

Visst är de bätter, men int är de bra