johanrostlund.se
Nu går flyttlasset.
Här är mitt nya hem: http://johanrostlund.se
Byt ut era bokmärken och häng med.
To love somebody, dokummentär om Nina Simone
I väntan på nya tips, jag har helt enkelt inte haft tid att uppdatera, rekommenderar jag alla att lyssna på Karin Forsmarks fina dokummentär om Nina Simone från SR´s P4 musik
Missisippi goddam
Missisippi goddam
Musik du måste höra, del IV
Vi i stannar i Karibien,
lämnar den övriga ö-världen och koncentrerar oss på Jamaika,
Musik du måste höra, del IV
Strikkly roots från ön med knappt tre miljoner invånare och med en på sina ställen, enorm fattigdom
Här kommer tipsen, så håll i hatten och knyt dina skor
Ras Michael & the Sons of Negus
Redan efter tre fyra sekunder av det första spåret, klassiska None a Jah Jah Children no cry på skivan Rastafari (kort och gott) från 1975, förstår man att nått stort skall komma
Trummorna smattrar och på hög volym får de tak att lyfta. Så nära trance utan substanser, så enkelt och som ett mantra. None a Jah Jah Children no cry, None a Jah Jah Children no cry och sedan fortsätter det. Själar svävar över golven, händer klappas och till och med Emil viftar med armarna. Det är meditation, det är magi och det är den förmdoligen bästa Nyabinghi-skiva som någonsin spelats in. Det är som att befinna sig långt uppe i Blue Mountains på Jamaika, och ändå är det oktober och höstregn här hemma där jag sitter med skivan.
Rolig kuriosa är att Ras Michael var den första Rastafarin med en egen radioshow på ön, The Lion of Judah Radio från 1967
Vivian Jackson, aka Yabby You
Storproducent och musiker, som redan vid 12 års ålder lämnade sin trassliga familj och försörjde sig på egen hand i Kingstons slumkvarter. Spelade under främst 70-talet in fantastisk musik, ofta tillsammans med King Tubby. Och lyssnar man på samlingen Jesus Dread 1972-77 är det som att något knyter sig i kroppen. De tunga melodierna är nästan kusligt vemodiga och fulla av sorg, och det inledande spåret till engelska kultfilmen Babylon, då Jackson sjunger Deliver me from my enemies, det är så bra att det saknas ord.
Till dubbelplattan Jesus Dread kommer också intressant läsning om en av reggaens största, och klart intressantaste figurer. Ett måste för den som vill bekanta sig med det jamaikanska sjuttiotalet.
Twinkle Brothers
En tyvärr alldeles för bortglömd vokalgrupp som drunknat lite i Virgins Frontline-katalog från Roots & Reality eran under sjuttiotalets slut.
Gruppen bildades redan 1962 men det dröjde många långa år innan framgång, men vilka låtar sen. Lyssna på fantastiska Countrymen från -80. Since I threw the comb away och Patoo är bland de absolut bästa roots som spelats in och hamnat på ett och samma album.
Luta dig tillbaka och lyssna, du kommer inte ur soffan innan skivan slutat snurra.
Grymt!
Dillinger
Bara att döpa tredje skivan efter favoritmopeden CB 200 är coolt nog för att hamna på en lista.
Men det ska ju vara bra också, och herrejävlar att det är. Från en av de tyngsta DJ´s som någonsin kommit från Jamaika,
men för många enbart känd genom superhiten Cocaine från 1985. Det här är tyngre, det är bättre och det är så fulländat ett album kan vara.
Lyssna, för det får fart på vilken fest som helst.
Kan dock inte låta att lägga ut Cocaine, en av åttiotalets absolut bästa klubblåtar.
Nu kör jag vidare, men tar paus över söndagen.
Musik du måste höra, del V är tillbaka på måndag.
Då med något helt annat
lämnar den övriga ö-världen och koncentrerar oss på Jamaika,
Musik du måste höra, del IV
Strikkly roots från ön med knappt tre miljoner invånare och med en på sina ställen, enorm fattigdom
Här kommer tipsen, så håll i hatten och knyt dina skor
Ras Michael & the Sons of Negus
Redan efter tre fyra sekunder av det första spåret, klassiska None a Jah Jah Children no cry på skivan Rastafari (kort och gott) från 1975, förstår man att nått stort skall komma
Trummorna smattrar och på hög volym får de tak att lyfta. Så nära trance utan substanser, så enkelt och som ett mantra. None a Jah Jah Children no cry, None a Jah Jah Children no cry och sedan fortsätter det. Själar svävar över golven, händer klappas och till och med Emil viftar med armarna. Det är meditation, det är magi och det är den förmdoligen bästa Nyabinghi-skiva som någonsin spelats in. Det är som att befinna sig långt uppe i Blue Mountains på Jamaika, och ändå är det oktober och höstregn här hemma där jag sitter med skivan.
Rolig kuriosa är att Ras Michael var den första Rastafarin med en egen radioshow på ön, The Lion of Judah Radio från 1967
Vivian Jackson, aka Yabby You
Storproducent och musiker, som redan vid 12 års ålder lämnade sin trassliga familj och försörjde sig på egen hand i Kingstons slumkvarter. Spelade under främst 70-talet in fantastisk musik, ofta tillsammans med King Tubby. Och lyssnar man på samlingen Jesus Dread 1972-77 är det som att något knyter sig i kroppen. De tunga melodierna är nästan kusligt vemodiga och fulla av sorg, och det inledande spåret till engelska kultfilmen Babylon, då Jackson sjunger Deliver me from my enemies, det är så bra att det saknas ord.
Till dubbelplattan Jesus Dread kommer också intressant läsning om en av reggaens största, och klart intressantaste figurer. Ett måste för den som vill bekanta sig med det jamaikanska sjuttiotalet.
Twinkle Brothers
En tyvärr alldeles för bortglömd vokalgrupp som drunknat lite i Virgins Frontline-katalog från Roots & Reality eran under sjuttiotalets slut.
Gruppen bildades redan 1962 men det dröjde många långa år innan framgång, men vilka låtar sen. Lyssna på fantastiska Countrymen från -80. Since I threw the comb away och Patoo är bland de absolut bästa roots som spelats in och hamnat på ett och samma album.
Luta dig tillbaka och lyssna, du kommer inte ur soffan innan skivan slutat snurra.
Grymt!
Dillinger
Bara att döpa tredje skivan efter favoritmopeden CB 200 är coolt nog för att hamna på en lista.
Men det ska ju vara bra också, och herrejävlar att det är. Från en av de tyngsta DJ´s som någonsin kommit från Jamaika,
men för många enbart känd genom superhiten Cocaine från 1985. Det här är tyngre, det är bättre och det är så fulländat ett album kan vara.
Lyssna, för det får fart på vilken fest som helst.
Kan dock inte låta att lägga ut Cocaine, en av åttiotalets absolut bästa klubblåtar.
Nu kör jag vidare, men tar paus över söndagen.
Musik du måste höra, del V är tillbaka på måndag.
Då med något helt annat
Träffad av blixten- Jump the Boogie
Du vet hur det känns att bli träffad av blixten?
Näe,
anade nästan det. Inte jag heller, men så nära jag var igår, går nästan inte att komma.
Lyssna, och hur i helvete har jag lyckats missa genom allt letande och rotande, på Papa Lighfoot
Strikes like lightning och den som sitter oberörd, den är död
Fy satan, så det rullar och svänger
Håret reser sig och hjärtat bultar
Klart de blir Congos
Efter ryktet om the Congos till Stockholm, har det varit oroväckande tyst.
Tills nu,
Göta Källare bekräftar bokningen, och vilken helg det blir
Fredag 30- Sister Nancy
Lördag 31- the Congos
Row mister fisherman, row
Ett tips också,
dubbelsamlingen Fisherman style med U Roy, Big Youth, Sugar Minott mfl
Tills nu,
Göta Källare bekräftar bokningen, och vilken helg det blir
Fredag 30- Sister Nancy
Lördag 31- the Congos
Row mister fisherman, row
Ett tips också,
dubbelsamlingen Fisherman style med U Roy, Big Youth, Sugar Minott mfl
Musik du måste höra, del III
Från USA söderut,
karibien sjudar och har så länge jag känner till kokat av pulserande rytmer
Musik du måste höra väljer fyra tips, men tar gärna emot fler
Yma Sumac
Visserligen, Yma eller Zoila Augusta Emperatriz Chavarri del Castillo som hon egentligen hette, bodde större delen av sitt liv i USA men musiken är något annat. En blandning av det peruanska folksångerna, galna rytmer och delar av opera
En storstjärna på Kuba under Meyer Lanskys gangsterepok strax innan revolutionen, och att lyssna på skivan Mambo från 1954 känns som att kastas in i andra delen av Gudfadern, då Michael (Al Pacino) ska mördas under nyårsfesten.
Det är flippat och laddat på alla plan, otroligt vackert och det är nästan så man känner smaken av lime och ljus rom (eller Club soda) i inledningen till fantastiska tredje spåret Gopher.
Ett måste på varje fest!
The Beginning of the End
De tre bröderna Munnings från Nassau, Bahamas, skapade 1971 en av världens förmodligen svängigaste skivor.
Det är solindränkt funk när det är som absolut bäst, och låten Funky Nassau part 1 gör att oljefaten med grillgaller tänder sig själva. Musiken är så nära ultimat det går att komma för sommarfesten, men också för svettiga källarlokaler och uppstyrda cocktailpartyn. Den som inte känner musiken, den känner förmodligen ingenting.
Ibrahim Ferrer
Mest känd i resten av världen från filmen- och skivan Buena Vista Social Club, men på Kuba var Ferrer en legend.
Lyssna på ay, Candela. Det finns inte mycket musik som får mig att se sådana bilder i huvudet. Allt naturligtvis romantiserat med femtiotalsbilar längs strandprommenaden i Havanna. Det är fantastiska trumpeter, sorgset vemod och med ett, på samma gång, driv som gör det omöjligt att sitta still.
Lyssna på samlingarna eller köp skivan Mi Sueño från 2006, den kom ut ett år efter hans död och är grym rakt igenom
Judy Mowatt
Den kanske minst kända av de tre från Bob Marleys vokalgrupp I Threes
Startade karriären redan som femtonåring hemma på Jamaika 1967 i nu nästan bortglömda gruppen the Gaylettes
Hennes framträdande på One Love peace concert 1978, då hon ensam sjunger Black Woman är fullkomligt fantastiskt.
Lyssna på soloskivan med samma namn från 1980 eller hör hennes underbara röst tillsammans med Rita Marley och
Marcia Griffiths i the I threes
Då var tredje delen färdig, och bara för att klargöra. Ja, jag älskar att att älska musik jag älskar. Jag blir nästan i extas av vissa låtar. Men kom också ihåg, om tipsen. Det handlar inte alltid om artisternas hela karriärer, utan ibland enbart om en skiva eller några låtar. Det är det jag tipsar om, alltså ingen lista över mina all time favorites. Bara sånt jag anser måste ut ut ut för att höras
Fortsättning följer, Musik du måste höra
karibien sjudar och har så länge jag känner till kokat av pulserande rytmer
Musik du måste höra väljer fyra tips, men tar gärna emot fler
Yma Sumac
Visserligen, Yma eller Zoila Augusta Emperatriz Chavarri del Castillo som hon egentligen hette, bodde större delen av sitt liv i USA men musiken är något annat. En blandning av det peruanska folksångerna, galna rytmer och delar av opera
En storstjärna på Kuba under Meyer Lanskys gangsterepok strax innan revolutionen, och att lyssna på skivan Mambo från 1954 känns som att kastas in i andra delen av Gudfadern, då Michael (Al Pacino) ska mördas under nyårsfesten.
Det är flippat och laddat på alla plan, otroligt vackert och det är nästan så man känner smaken av lime och ljus rom (eller Club soda) i inledningen till fantastiska tredje spåret Gopher.
Ett måste på varje fest!
The Beginning of the End
De tre bröderna Munnings från Nassau, Bahamas, skapade 1971 en av världens förmodligen svängigaste skivor.
Det är solindränkt funk när det är som absolut bäst, och låten Funky Nassau part 1 gör att oljefaten med grillgaller tänder sig själva. Musiken är så nära ultimat det går att komma för sommarfesten, men också för svettiga källarlokaler och uppstyrda cocktailpartyn. Den som inte känner musiken, den känner förmodligen ingenting.
Ibrahim Ferrer
Mest känd i resten av världen från filmen- och skivan Buena Vista Social Club, men på Kuba var Ferrer en legend.
Lyssna på ay, Candela. Det finns inte mycket musik som får mig att se sådana bilder i huvudet. Allt naturligtvis romantiserat med femtiotalsbilar längs strandprommenaden i Havanna. Det är fantastiska trumpeter, sorgset vemod och med ett, på samma gång, driv som gör det omöjligt att sitta still.
Lyssna på samlingarna eller köp skivan Mi Sueño från 2006, den kom ut ett år efter hans död och är grym rakt igenom
Judy Mowatt
Den kanske minst kända av de tre från Bob Marleys vokalgrupp I Threes
Startade karriären redan som femtonåring hemma på Jamaika 1967 i nu nästan bortglömda gruppen the Gaylettes
Hennes framträdande på One Love peace concert 1978, då hon ensam sjunger Black Woman är fullkomligt fantastiskt.
Lyssna på soloskivan med samma namn från 1980 eller hör hennes underbara röst tillsammans med Rita Marley och
Marcia Griffiths i the I threes
Då var tredje delen färdig, och bara för att klargöra. Ja, jag älskar att att älska musik jag älskar. Jag blir nästan i extas av vissa låtar. Men kom också ihåg, om tipsen. Det handlar inte alltid om artisternas hela karriärer, utan ibland enbart om en skiva eller några låtar. Det är det jag tipsar om, alltså ingen lista över mina all time favorites. Bara sånt jag anser måste ut ut ut för att höras
Fortsättning följer, Musik du måste höra
Därför Massive Attack
Det blåser utav helvete utanför. Och Bråkmakargatan ser väl så mycket skitig Bristolförort det bara går, här i Astrid Lindgren-land med sina blinkande loftgångslampor och pikébilarna som kör de rutinmässiga riderna runt husen. Mörkret mellan betongtrapporna och de avskalade buskagen gömmer både det ena och andra, Emil är mest rädd för det här inne. Spöken och monster bland gardinerna, och reagerar inte särskilt när polishelikoptern lyser upp halva vardagsrummet i jakt på skumskum.
Jag däremot hamnar, när han väl somnat, i soffan i vardagsrummet och fastnar för, av kanske just den anledningen jag beskriver ovanför, Massive Attack.
Det var år sedan senast. Men ikväll, med mörkret och gatlyktorna som skapar den där känslan av skönt utanförskap och isolerad ensamhet, sitter jag som klistrad framför stereon.
Herrejesus hur kan jag glömt, Blue lines och Mezzanine är så bra att superlativen knappt räcker till. Till och med ännu bättre nu än då jag minns.
Det var då, någongång strax innan millenieskiftet man låg där på en soffa i Sätra, Gävle och lyssnade. Gymnasiehög på dåligt hasch med huvudet fullt av färger och petandes i nån gammal stripstalrik alldeles till sig av Angel, Safe from harm och det lysande samarbetet med Horace Andy på klassikern Man next door.
Jag minns att det var nått om en gubbe i lego, han cyklade runt i lägenheten och vinkade hej och vi höjde basen, garvade där på våra soffmadrasser och sa hejhej på dej själv.
Och man vaknade, fortfarande mörkt men var det morgon eller kväll?
Det måste vara ljuset från lamporna därute, ett trött sken som när som helst ger upp och byts ut av något annat- något bättre, eller bilarna. Bilarna som stannar och sen rivstartar iväg efter något nytt. Kanske var det handskakningen på torget vid fruktståndet i eftermiddags, då två killar bytte varor och försvann upp i varsin nedsläkt port.
Eller
Det måste vara hösten,
och där gick jag med Emil i barnvagn på väg mot rutchbanan mellan fiskpinnar och välling, och funderade på tiden runt 1998 och Mezzanine
För övrigt spelar Massive Attack på Annexet 18e oktober och jag skall inte gå
Jag däremot hamnar, när han väl somnat, i soffan i vardagsrummet och fastnar för, av kanske just den anledningen jag beskriver ovanför, Massive Attack.
Det var år sedan senast. Men ikväll, med mörkret och gatlyktorna som skapar den där känslan av skönt utanförskap och isolerad ensamhet, sitter jag som klistrad framför stereon.
Herrejesus hur kan jag glömt, Blue lines och Mezzanine är så bra att superlativen knappt räcker till. Till och med ännu bättre nu än då jag minns.
Det var då, någongång strax innan millenieskiftet man låg där på en soffa i Sätra, Gävle och lyssnade. Gymnasiehög på dåligt hasch med huvudet fullt av färger och petandes i nån gammal stripstalrik alldeles till sig av Angel, Safe from harm och det lysande samarbetet med Horace Andy på klassikern Man next door.
Jag minns att det var nått om en gubbe i lego, han cyklade runt i lägenheten och vinkade hej och vi höjde basen, garvade där på våra soffmadrasser och sa hejhej på dej själv.
Och man vaknade, fortfarande mörkt men var det morgon eller kväll?
Det måste vara ljuset från lamporna därute, ett trött sken som när som helst ger upp och byts ut av något annat- något bättre, eller bilarna. Bilarna som stannar och sen rivstartar iväg efter något nytt. Kanske var det handskakningen på torget vid fruktståndet i eftermiddags, då två killar bytte varor och försvann upp i varsin nedsläkt port.
Eller
Det måste vara hösten,
och där gick jag med Emil i barnvagn på väg mot rutchbanan mellan fiskpinnar och välling, och funderade på tiden runt 1998 och Mezzanine
För övrigt spelar Massive Attack på Annexet 18e oktober och jag skall inte gå
