boom and go through

Jag ska berätta för er om träningen,
och om tankarna kring det hälsosamma året

Hur vi sitter där på varsin cykel och trampar runt runt som i ett ekorrhjul fyllt av kilometer kalorier svett och svordomar
Den första halvmilen, när mjölksyran är som absolut värst, är ett rent helvete.
Fysiskt har varken jag eller Alex förflyttats en decimeter, utsikten ner mot läktaren och den azur-blå bassägen är fortfarande densamma.
Frustrerande, och inte ens om jag blundar ser jag skog och vilda marker, och hur jag än försöker försetälla mej en cykeltur i hård terräng eller längs någon slingrig alptopp med den gula ledartröjan så är det näst intill omöjligt.

Alex grinar illa och böjer sig över mitt datoriserade cykelstyre,
Gosse- du har en puls på 180!

Jag tittar ilsket tillbaka och undviker att svara,
varenda ord som pustas fram innan femkilometersgränsen är smärtsamt så det räcker.
Bredvid oss, i tights och linnen trampar brunbrända ben och vita léenden. De som ser träningen som ett sätt att umgås, som ett partaj med nike-skor och dextrosol.
Jag vill bara därifrån,
så fort som möjligt!

40 minuters tortyr och dryga milen senare är benen stela och ryggen värker,
vi lovar oss själva att aldrig mer äta de där nachochipsen, dricka den där ölen och aldrig någonsin ens snegla åt en kebabtallrik.
Bra så,

men säg den lycka som varar.
För redan på väg ut till bilen, efter dusch och schamponering, är det som om stans alla snabbmatsrestauranger förflyttat sig och satt upp sina drive-in skyltar längs Nynäsleden.
magen kurrar,  jag halucnerar av bara tanken på hamburgare,
- vore det inte gott nu, frågar Alex med en stripstallrik?

Vi motstår frestelen och någonstans där hemma, i köket, kokar Tor ris och grönsaker och det vore ju så förbannat nyttigt om jag bara gav fan i den där 200-grams chokladkakan jag köper alldeles precis innan jag kliver in genom dörren.
Förbannat,
det var den milen åt helvete...
Imorgonbitti är det dags igen
06.30, styrketräning