Mitt i stan, 10.09
Ironi, jag vet inte. Men det kändes lite så i onsdags, då Lisa och jag för en gångs skull tog samma tåg in mot stan.
En gråmulen svinkall oktobermorgon.
Vi pratade om landet, vi gör det rätt ofta. Om hur bra allt var där, och om hur bra allt är nu. För det är det.
Men på olika sätt.
Frihet att kunna kissa i trädgården eller valfrihet att göra precis vad man vill och när man vill.
Frihet på olika vis. Valfrihet.
Att kunna titta sig mätt på älven som rinner genom ljusnadalen, eller frihet att kunna titta på film vilken tid och dag det än är.
Men i onsdags slog det verkligen till.
När vi vandrade genom spärrarna på centralen, och möttes av vad som måste vara det närmaste egyptens alla gräshoppor man kan komma.
En svärm av stressade mitt-i-livet-människor.
Med paraplyer, gråtande barn och mobiltelefoner.
Blickarna frånvarande, som att de längtade bort. Långt långt bort.
Till norrland kanske?
Också där, mitt i smeten
En gigantisk bildmonter från Ljusdals kommun.
Med skogen. Kom hit, flytta upp, lev ut.
Med älven och bergen.
Plocka bär, fiska fisk och känn dej välkommen till Hälsingland.
Då sved det faktiskt lite i hjärtat.
Ljusdals kommun, denna underbara plats, lockar stressade storstadsbor med livskvalité och mänsklig närhet.
Vi hastade, precis som alla andra, förbi och fann snart våra platser bakom skrivborden.
På tunnelbanan hem den dagen kände jag att det här, att bo på landet, måste jag göra igen.
Stockholm är också bra,
Fast som sagt
På ett annat sätt.
Det sparkar nu, eller han. Det blir en han, sparkar till AC/DC, Mighty Diamonds och såklart till the Clash.
Surrealistiskt men skitkul
Ikväll, fredag
Frukt kärlek rödvin och rubadub!
Det där med att det är kika bra att sluta drömma tror jag är en dålig ide. Man ska kämpa för sina drömmar ;)
sluta aldrig drömma :)
trixy drömmer alltid
jag borde såklart endra undertexten nu när jag lämnat happyhudik
men det gör jag nog en annan gång
