13.28 och hus hus och bara massa hus
Till grusvägen, till boden för att hämta veden som aldrig köptes in sågades upp och staplades fram.
Till vattnet, för kallt att bada i utan bastu- men endå klart och friskt.
Och till elden, till det dova knastrande skenet från kakelugnen i rummet utan teve.
Till helger med pizza, radio och medvetslöshet i soffan, medvetslöshet av lugn och ro och natur och frsik luft och medvetslöshet av bristen på valfrihet som ger just frihet att slippa välja.
Frihet att svänga vänster och inte höger nere vid ladan. Eller frihet att tvingas laga av vad man har när affären stängt. Frihet att just inte ha några val över huvudtaget.
Ibland saknar jag verkilgen det där
13.28, möte
Bagis 18.29
Med kycklingen i ugnen, och snart färdig att serveras, ringde Tor med gråten i halsen - Jag har missat, eller tagit fel buss. Nu blir jag en halvtimme sen, inte hemma förrän åtta. Eländes elände, vi som inte har microvågs-ugn.
Allt på grund av mörkret, konstaterade vi över en brusig telefonlinje. När annars tar man fel buss hem.
Förbannade mörker.
Jag har tur dock.
I tunnelanan lyser det alltid.
Hemma i tid,
nu ska jag bara äta och hämta Lundell-biografin i Hammarbyhöjden. Förhoppnngsvis bjuder de på kaffe.
Sen ska jag läsa i sängen
Kyckling, sallad, ris och sweet chili
Orginellt...
Stockholm 13.24
Regnet fortsätter att ösa ner över Stockholm, och även om det var gott- så påminde den grågröna linsröran i matlådan- om vädret utanför.
Halvkall, rörig och grå.
Men den överaskade och nu blir det matlådor en tid framöver.
För den goda smakens skull (för den var faktiskt god, tack Tor), för lugnet (lunchrestaurangerna kring Rådmansgatan är hysteriska) och för pengarna. Varje låda jag tar med är åtta dollar extra att spendera i New York lite längre fram.
För vi bokade faktsikt resan i Torsdags.
Till Amerika, tvärs över atlanten med jumbojet och hotell mitt på Broadway.
Jag ska se allt och göra inget.
Strosa, dricka starbucks-kaffe, leka maffia, åka tunnelbana och titta och fundera och drömma och det ska bli så jävla underbart.
Men endå. knepigt
När man längtar som mest- till landet med lugn och lador- så bokar vi tur och retur till Manhattan.
Så det kan gå
Ikväll ska jag förutom att laga matlådor lusläsa Måns Ivarssons Lundell-biografi.
De första 30 sidorna var fantastiska, nu återstår det väl bara sisodär 870...
Mitt i stan, 10.09
Ironi, jag vet inte. Men det kändes lite så i onsdags, då Lisa och jag för en gångs skull tog samma tåg in mot stan.
En gråmulen svinkall oktobermorgon.
Vi pratade om landet, vi gör det rätt ofta. Om hur bra allt var där, och om hur bra allt är nu. För det är det.
Men på olika sätt.
Frihet att kunna kissa i trädgården eller valfrihet att göra precis vad man vill och när man vill.
Frihet på olika vis. Valfrihet.
Att kunna titta sig mätt på älven som rinner genom ljusnadalen, eller frihet att kunna titta på film vilken tid och dag det än är.
Men i onsdags slog det verkligen till.
När vi vandrade genom spärrarna på centralen, och möttes av vad som måste vara det närmaste egyptens alla gräshoppor man kan komma.
En svärm av stressade mitt-i-livet-människor.
Med paraplyer, gråtande barn och mobiltelefoner.
Blickarna frånvarande, som att de längtade bort. Långt långt bort.
Till norrland kanske?
Också där, mitt i smeten
En gigantisk bildmonter från Ljusdals kommun.
Med skogen. Kom hit, flytta upp, lev ut.
Med älven och bergen.
Plocka bär, fiska fisk och känn dej välkommen till Hälsingland.
Då sved det faktiskt lite i hjärtat.
Ljusdals kommun, denna underbara plats, lockar stressade storstadsbor med livskvalité och mänsklig närhet.
Vi hastade, precis som alla andra, förbi och fann snart våra platser bakom skrivborden.
På tunnelbanan hem den dagen kände jag att det här, att bo på landet, måste jag göra igen.
Stockholm är också bra,
Fast som sagt
På ett annat sätt.
Det sparkar nu, eller han. Det blir en han, sparkar till AC/DC, Mighty Diamonds och såklart till the Clash.
Surrealistiskt men skitkul
Ikväll, fredag
Frukt kärlek rödvin och rubadub!
Torsdag .32
Lisa jobbar, den stackarn och Elin är gud vet var.
Så råder det nu mer
Huset fullt med nya tapeter och internetuppkoppling.
Tänk så det kan bli, och i söndags växte vi ytterligare.
Sanna, Pär och Henry Morris på madrasser och soffa.
Tänk vad lite mögel kan göra
Just nu, James Lloyd- Herb dub
Last man on earth
jag är alltid sist,
ständigt ett steg efter och lite Kalle-bakom när det gäller den nya tekniken
Men den senaste veckan har jag tagit stora steg frammåt
Fixade mp3 spelaren på mobilen, vilket jag först trodde var omöjligt,
skaffade internet i bagis och nu, som en naturlig fortsätning på vansinnet
Last FM
Tur då, i all teknisk röra och förvirring att jag även tjackade gamla testamentet i nyutgåva
Nån jävla odning måste det väl endå vara
Move out a babylon!
Ikväll, Manu Chao på hovet
12.19
Det vore lögn att påstå att det går som en dans.
jag skakar, svettas, knackar på bordet och fipplar i fickorna efter cigaretter.
Särskillt nu, efter maten och till kaffet.
men igår gick det enligt planerna.
Vi slog oss ner vid köksboret och laddade inhalatorn och tog några djupa halsbloss.
markus hostade till, Tor flinade och jag bad en stilla bön.
Men jag sov som en stock, trots fem cigg. 15 mindre än normalt.
Hade det inte varit för rullstolsgrannen hade jag sovit nonstop.
Men hans bankande, vettefan vad han ville för vi öppnade aldrig, gjorde att jag vaknade i etthastigt ryck.
Men jag somnade om
12.18, dags för vatten
Och av en alldeles speciell anledning känner jag en kittlande känsla av nervositet i magen
Mer om det så småningom
reggae på fredag.
Det blir bra
Cigg gånger fem
Har trappat ner men samtidigt upp på ciggen.
Från noll till fem om dagen som snart ska bli fyra och tre och två och ett och sen ett minne blott.
Som avlagringar på grannens på balkongtak.
En del av mej, grått och smutsigt inpyrd i den grå betongen.
En fimp full av DNA som nångång kanske grävs upp, ställs ut och gör mej till en modern bockstensman.
Med svarta lungor gula fingrar men. Med ett avslappnat leende.
Inte skall väl ungen lukta gamal rök,
För det har ju barn gjort i alla tider.
Minns själv när sista barnet gått från dagis och jag fick se advenstkalendern i fröknarnas fikarum i väntan på hämtning.
Då blossades det nått alldles förjävligt i de kommunal-gröna sofforna.
Är det därför jag är den jag är, eller beror det på att cigaretter helt enkelt är så förbannat gott.
Den där röken, att sakta låta den glida ner till lungorna, gurgla runt och sen ut igen.
Att stå alldels tyst och se hur glöden närmar sig fingertopparna, hur varje centimeter och varje miligram som försvinner är en del av en själv.
Men det ska bli ändring.
Just nu är jag otroligt fånig och jag vet att jag redan tagit ett större steg än nånsin förr.
På ett sätt är det otroligt obehagligt.
Jag gillar nog inte förändringar...
Andra saker som hänt, mer positiva är att vi nu bor fyra i trean coh det känsn bara roligt.
jag har haft matlåda på jobbet och titta på teveprogram som faktiskt intresserar mej.
farlig fångst på discovery chanel 22.00 ikväll, och sen kanske. En godnatt cigarett...
Ingen rök utan eld, sthlm 10.14
Plötsligt ser jag cigaretter överallt.
I sömnen och på tunnelbanan. Jag räknar fimpar på backen och känner röklukten på kläderna jag inte hunnit vädra än
10.03 och jag har redan tuggat fyra tuggummin, ätit ett päron, druckit fem glas vatten och tänkt på rökning ungefär två tusen gånger.
Livet känns som att det vore slut. Fimpat, förbrukat och finito
Fan vet om inte KOL är paradiset jämfört med abstinensbesvären.
Att ligga där och hosta slem låter bara mysigt, tycker jag, när jag vrider mej i plågor om natten.
Jag använde tre kuddar i alla tänkbara formationer, vände täcket, kollade mobilen, drack vatten, vände täcket igen och somnade nån timme innan jag skulle kliva upp.
Jag hatar plötsligt hela världen och den hatar mej.
Medan biljävlar och fabriker släpper ut och förgiftar så ska jag helt plötsligt inte få röka fyra futtiga jävla milligram med skit.
Orättvist!
Just nu hoppas jag på en hjärtattack eller annan plötslig död. Överkörd, skjuten av misstag, blixtnedslag eller drunknad.
En cigarett förkortar livet med 4 minuter.
En arbetsdag med åtta timmar.
I duschen strax innan jobbet slog det till som en spark i ansiktet.
Bara tanken att inte ta sin morgonscigarett skapar ångest, och att veta att ikväll blire ingen rök. Det känns förjävligt, som att jag svikit mej själv och vad jag egentligen står för.
