boom and go through

Jag går ut på balkongen och tänder en cigarett. Omodern som jag är röker jag fortfarande till mångas fasa, en blossande farsa i betongen och det är väl det sista rebelliska jag har i mig egentligen. Jag kastar varken sten eller bränner amerikanska flaggor, jag röker och straffar världen och ozonlagret och djuren i naturen på det sättet.

Och jag gör det kanske för att ge hela planeten fingret. Jag vet inte.
Fånigt

Hur som helst, på balkongen var det. Från våningen ovanför, fönstret är öppet, hör jag Kristian Luuk inviga festivalen som trollbinder en hel kotinent, trots att kvälls-solen är så förbannat vacker och parkerna ligger gröna. Jag är väl inte bättre själv ioförsig, jag skriver ju på datorn och smattrar på tangentbordet så det står härliga till. Det kan jag göra nu när jag är ensam, ingen störs av fläktljudet från den virus-skadade PC´n.

Lisa har nämligen tagit Emil med sig på festivalkväll, mer för umgänget än musiken skulle jag tro. Det är hon, Anna och Jessica och två små underbara ungar som om jag får bestämma aldrig skall beöva genomlida det som visas på TV´n i vuxen ålder.
Lägg ner skiten!

Idag har varit precis som jag vill att lördagar skall vara. En bakfull gäst som vaknar på soffan med huvudverk och vinfläckar. Rester från igår som snabbt rensas bort och slängs och sen en snabb tur på stan medan resten av familjen sover förmiddag.

Tillbaka vid tolv, tonfisk och pasta och kramar på madrassen. Emil skrattade högt åt Ella Fitzgerald som Lisa börjat spela allt oftare. Livet lekte och tänk vad lite allvedon kan åstakomma.

Sen försvann dom, i vår röda bil mot Rågsved och jag vinkade hejdå och kisade mot solen.

Jag hör ingenting från grannen längre. Fönstret är stängt och då slipper jag förhoppningsvis den där Björn Gustafsson som det tjatas så om.

Bara uppsynen får mej att vilja kräkas.

Nu har jag diskat också,

efter att ha läst i snart två timmar drabbades jag av den stora rastlösheten och jag förstår varför Andreas ringde igår, och patade om än det ena än det andra, när han satt där ensam ute på landet.

Att vara ensam är nog bäst i fantasin, i själva verket är det ganska långtråkigt och jag längtar redan efter Emil, och Lisa.

Då blir det lätt så här, pretantiösa blogginlägg som den som läser kan skratta åt, kanske till och med fnysa lite folkligt och undra hur fan det är ställt egentligen, med mej och min meningslösa blogg.
Som faktiskt uppdateras nästan dagligen nu förtiden.

Tänk vad man kan göra av lite tid.

Om jag hade använt den till att träna, läsa, plugga matte eller söka jobb i stället.

Då skulle det fan i mej hända grejer!

Solen har gått ner nu, för första och sista gången idag och snart är det juni, sommar och badväder.

På gatan smyger en polisbil sakta förbi, andra gången på en kvart och det har väl hänt nått kan jag gissa. Det brukar göra det på lördagskvällar här i kvarteret. Saker säljs och saker köps, ägarbyten via hastiga handslag.

Grannen har skruvat upp volymen, jag grimarserar. Höjer han lite till så kräks jag.

Emil gjorde det idag, ett par gånger. Kräktes.

Över sig och mig och hela mattan. Sen skrattade han hånfullt åt vad han åstakom och dregglade över det vita skummet som låg där och sög in sig i mattan som också den en gång var vit.

Hur slutar man nu ett sånt här maraton-inlägg utan att bli ännu mer patetisk. Jag borde skrivit nått annat, nått om fotboll eller musik. Nått som går att ta på.

Men jag är väl bara så, bäst att inse.

Lite fånig