boom and go through

Lisa sover, Emil sover. Jag har just vaknat och den fantastiska lediga lördagen har utbytts mot ett inferno i snor rossel och kallsvettningar.
Helvetet har brutit lös på Bråkmagargatan, där vi bor.

Men

Kan ändå inte hålla mig från Sickla ikväll, om inte tillståndet för influensan blir akut värre.

Tesfa vs Jah Massive i en förhoppningsvis grym dubclash.

Annars?

Dagis och Emil trivs, en bisarr känsla av att göra ingenting när vi satt i soffan igår, Lisa och jag, med våra kaffekoppar och bara tittade på varandra.
Dagisföräldrar.

Hård skit

En kort sväng på stan, för mycket folk och alldeles för snorig
Men, en skiva

Nu, cigg på balkongen och lite Lotek Hi-Fi

Det blev, som ni säkert förstår, inget London.
Surt

Jo, en sak till
Se till att boka in onsdag september 30 i almanackan redan nu
Då kör vi Tung dub, knastrig ska och vrickad dancehall på Bonden bar, Södermalm.
Se till att komma dit och stöd Sveriges hitills enda reggaemagasin

Big up

Vill bara tipsa,
av den massmediala uppmärksamhet Uppsala reggaefestival, med omkring 20 000 besökare, får handlar det mesta om polisens gripanden av folk som rökt gräs.
Tyvärr en väldigt missvisande bild.
Roligt är därför att polisen (och även en del lokala politiker) ger sig in i debatten och ger media en känga.

Förutom från UNT och TV4 har bevakningen av allt de andra, festivallivet, spelningarna mm varit usel

Men här, läs och lyssna
Välbehövligt

the Heptones

tältescenen Uppsala reggaefestival lördag

När Leroy Sibbles äntrar scenen strax före midnatt på festivalens sista dag är det nästan så att tälttaket lyfter mot den mörka Uppsalahimlen.

För trots storheter som Busy Signal och T.O.K märks det att förväntningarna på festivalens verkliga kult-bokning är enorma.

the Heptones består idag av två tredjelar orginaluppsättning med den verkliga tungviktaren Leroy Sibbles som frontfigur. Barry Llewellyn i all ära, men det är kring Sibbles som allt kretsar.

En levande studio-one legendar som oförtjänt kommit lite i skymundan av mer namnkunniga profiler från samma generation fantastiska jamaikanska musiker.

Längst fram står skinnskallar, rastas och barnfamiljer. Fotbollskörer ropar in bandet och sedan brakar hela kalaset igång med klassiker som Book of rules, Sufferer´s time och sent in i setet min personliga favorit Country boy.

Stundtals är det så bra att håret i nacken reser sig, trots svettdropparna från kepsen.

Sibbles pratar på, drar ett par anekdoter som gör oss studio-one freaks gröna av avund. Den fantastiska Dylan/the Band covern I shall be released från Party time plattan 1977 får tältet att nästan explodera, vid utgångarna trängs människor som vill in, men inget tjafs. De flesta fick säkert en glimt av en av de absolut största legender som någonsin spelat under festivalens nio år långa historia.

Det är bara att skicka båda händernas tummar rakt upp i luften till Yared Tekeste som lyckats med denna fantastiska bokning.

Över hundra vimmelbilder från festivalen finns nu i mitt galleri
Ta en titt, kanske hittar du dig själv?

Dagens skivtips
Finn the Giant- Dub pon top

Tung dub från Skåneland

Hemma från Uppsala reggaefesival.

En sammanfattning är på G, men hänvisar så länge till Galore, där vi under veckan levererar bilder intervjuer och rescensioner.

För den som är mer intresserad kan jag dessutom rekommendera TV4 Upplands festivalsite, de stod för en bra bevakning och det mesta ligger ute på nätet.

Höjdpunkter?
David Rodigans fullständigt magiska spelning sent i Fredagsnatt, P-Danjelsa och Rigos spontangig hos oss i Galoretältet på lördagen och...jag tycker Jaqee var grym, synd bara att P3 avbröt med intervjuer.

Som sagt mer kommer,
men kika in Galore och har du spotify, tanka ner den här...



Och gör som damen här, beställ ditt ex av Galore Magazine på nätet

Hip hop

Mos Def

The Ecstatic

Dwontown/Bonnier Amigo

Först av allt. Most Def kan, det har han bevisat på inte minst den lysande debuten Black on booth sides. Problemet är bara att han hittills inte lyckats komma i närheten av den standarden på något av sina efterföljande album. Och då har det hunnit gå tio år och tre försök.

Ändå fortsätter han att både fascinera och charma såväl kritiker som fans med sitt språk och sympatiska person.

The Ecstatic svänger, jazzigt som vanligt, och med klara inspirationer från mellanöstern men det slutar ungefär där. Korta hopflytande låtar, de flesta under tre minuter och med få självklara utstickare. Undantagen som skiljer sig från resten är History och den tillsammans med Slick Rick riktigt sköna Auditorium.

Mos Def är en färgstark person, med otrolig cred från sina tidiga år i branschen, men för att behålla det krävs det snart ett nytt riktigt starkt album. Inget är fortfarande i närheten av hans första. Han gör sig just du bäst på film, där han som Chuck Berry i Cadillac Records, står för en lysande insats.

Betyg 3 av 6

Anthony B

Energikällan, Tyresö

2009-07-31

Det måste vara mer än tio år sedan jag senast såg Anthoy B. Då, på klassiska Sten Sture i Uppsala, ett relativt färskt stjärnskott på dancehall och den så kallade new roots-himlen, med sina två kritikerrosade album Real revolutionary/so many things och Universal struggle i ryggen. Nu, med ett oräkneligt antal Europa och världs-turnéer i ryggen är han en av de mest etablerade stjärnorna från Jamaika som fortfarande levererar högklassiga album i rasande takt.

Ändå vill sig inte riktigt Tyresöspelning lossna på allvar.

Men, bäst att säga det först, ljudet är under all kritik och scenen som hämtad från valfri folkets park i mindre bruksort. Allt inlindat i en atmosfär som påminner om, just det Energikällan är, en lunchrestaurang.

Det liksom stör att ha fläsknoisette- reklamen kastad i ansiktet var man än vänder huvudet, och dessutom ställets ägare uppe på scenkanten med vakande ögon, som för att räkna dollar och ören.

Hur som helst,

Publiken där framme har kul. Anthony B vet fortfarande hur man underhåller och varvar gammalt med nytt, och trots ljudet låter klassikerna Waan back och Raid Di Barn förvånansvärt bra.

Även Iley, Iley, Iley,  Iley Selassie Ifrån senaste Rise up får händerna ute i Tyresös Industriomårde att gunga  luften.

Förväntningarna var naturligtvis skyhöga efter youtube-klipp och rescensioner från de senaste årens spelningar. Och nu efteråt känns det lite snopet. Musiken fantastisk, men ljudet, stället och scenen drar tyvärr ner helhetsintrycket.

Turnén music against voilence rullar nu vidare ut i Europa och det står nog inte på förrän vi får en ny chans att se Anthony B i Sverige igen, då hoppas jag på en utomhuskonsert. För jag vet att det kan bli så mycket bättre. Med rätt ljud och större scen. Det är vi, och framförallt Anthony B själv värld.

Smith, Cerdric "Congo" Myton, Linval Thomphson, Kiddus I, Matthew McNuff