Därför Massive Attack
Det blåser utav helvete utanför. Och Bråkmakargatan ser väl så mycket skitig Bristolförort det bara går, här i Astrid Lindgren-land med sina blinkande loftgångslampor och pikébilarna som kör de rutinmässiga riderna runt husen. Mörkret mellan betongtrapporna och de avskalade buskagen gömmer både det ena och andra, Emil är mest rädd för det här inne. Spöken och monster bland gardinerna, och reagerar inte särskilt när polishelikoptern lyser upp halva vardagsrummet i jakt på skumskum.
Jag däremot hamnar, när han väl somnat, i soffan i vardagsrummet och fastnar för, av kanske just den anledningen jag beskriver ovanför, Massive Attack.
Det var år sedan senast. Men ikväll, med mörkret och gatlyktorna som skapar den där känslan av skönt utanförskap och isolerad ensamhet, sitter jag som klistrad framför stereon.
Herrejesus hur kan jag glömt, Blue lines och Mezzanine är så bra att superlativen knappt räcker till. Till och med ännu bättre nu än då jag minns.
Det var då, någongång strax innan millenieskiftet man låg där på en soffa i Sätra, Gävle och lyssnade. Gymnasiehög på dåligt hasch med huvudet fullt av färger och petandes i nån gammal stripstalrik alldeles till sig av Angel, Safe from harm och det lysande samarbetet med Horace Andy på klassikern Man next door.
Jag minns att det var nått om en gubbe i lego, han cyklade runt i lägenheten och vinkade hej och vi höjde basen, garvade där på våra soffmadrasser och sa hejhej på dej själv.
Och man vaknade, fortfarande mörkt men var det morgon eller kväll?
Det måste vara ljuset från lamporna därute, ett trött sken som när som helst ger upp och byts ut av något annat- något bättre, eller bilarna. Bilarna som stannar och sen rivstartar iväg efter något nytt. Kanske var det handskakningen på torget vid fruktståndet i eftermiddags, då två killar bytte varor och försvann upp i varsin nedsläkt port.
Eller
Det måste vara hösten,
och där gick jag med Emil i barnvagn på väg mot rutchbanan mellan fiskpinnar och välling, och funderade på tiden runt 1998 och Mezzanine
För övrigt spelar Massive Attack på Annexet 18e oktober och jag skall inte gå
Jag däremot hamnar, när han väl somnat, i soffan i vardagsrummet och fastnar för, av kanske just den anledningen jag beskriver ovanför, Massive Attack.
Det var år sedan senast. Men ikväll, med mörkret och gatlyktorna som skapar den där känslan av skönt utanförskap och isolerad ensamhet, sitter jag som klistrad framför stereon.
Herrejesus hur kan jag glömt, Blue lines och Mezzanine är så bra att superlativen knappt räcker till. Till och med ännu bättre nu än då jag minns.
Det var då, någongång strax innan millenieskiftet man låg där på en soffa i Sätra, Gävle och lyssnade. Gymnasiehög på dåligt hasch med huvudet fullt av färger och petandes i nån gammal stripstalrik alldeles till sig av Angel, Safe from harm och det lysande samarbetet med Horace Andy på klassikern Man next door.
Jag minns att det var nått om en gubbe i lego, han cyklade runt i lägenheten och vinkade hej och vi höjde basen, garvade där på våra soffmadrasser och sa hejhej på dej själv.
Och man vaknade, fortfarande mörkt men var det morgon eller kväll?
Det måste vara ljuset från lamporna därute, ett trött sken som när som helst ger upp och byts ut av något annat- något bättre, eller bilarna. Bilarna som stannar och sen rivstartar iväg efter något nytt. Kanske var det handskakningen på torget vid fruktståndet i eftermiddags, då två killar bytte varor och försvann upp i varsin nedsläkt port.
Eller
Det måste vara hösten,
och där gick jag med Emil i barnvagn på väg mot rutchbanan mellan fiskpinnar och välling, och funderade på tiden runt 1998 och Mezzanine
För övrigt spelar Massive Attack på Annexet 18e oktober och jag skall inte gå
Kommentarer
Trackback
